Säga vad man vill om titeln på filmen men “Ebbe – The Movie” öppnade mina ögon för mannen, myten, affären, Ebbe Carlsson. Karin af Klintberg & Jane Magnusson återberättar historien om Ebbe och visst gör den mig omtumlad!

Igenkänningsfaktorn är skyhög när Reese Witherspoon än en gång ger sig i kast med sin genombrottsgenre – familjekomedier. Flankerad av Vince Vaughn får Jennifer Aniston se upp. En ny komediqueen är i stan. Fast så var det ju det där med bra och dåligt…

”Waltz with Bashir”, Israels Oscarsbidrag, är en animerad dokumentärfilm som skildrar regissören Ari Folmans minnesbilder av de fasansfulla scener han bevittnade som soldat i 1982 års krig i Libanon. Animationerna är oerhört effektfullt skapade och filmens innehåll ger upphov till ett flertal viktiga diskussionsämnen. Dock lämnar filmen, trots den skakande verklighet som den berättar om, oss åskådare tämligen oberörda.

Ibland snubblar man på en film vars bakgrund är mer intressant än själva utförandet. Den osannolika och problemfyllda historien bakom sci-fi-dängan ”Mutant Chronicles” tillkomst gör den till just en sådan.

Capcom satsar på säkra kort när de låter Resident Evils mest berömda frontfigurer Leon och Claire expandera till digitaliserad långfilm. Men ingen avancerad motion captureteknik kan ändra på att det mest blir en uppblåst mellansekvens för fanboys.

Lois Duncans novell “Hotel for dogs” från 1971 har fått nytt liv i filmen med samma namn. Här bjuds det på busslaster med hundar, “cute-overloads” och ett spännande familjeäventyr. Jag tycker det är roligt och mitt barnasinne blir väl stimulerat, tyvärr känns några moment sliskiga.

Fransyskan och multitalangen Agnès Jaouis (”Se mig”, ”I andras ögon”) står för regi, manus och huvudrollen i hennes senaste film ”Det regnar alltid i Provence”. Tyvärr får jag inte användning av mitt medhavda paraply då det endast duggar i Provence.

Nazister, terrorister och vampyrer ligger i lä. År 2009 är bankerna de nya ärkeskurkarna. ”Spring Lola”-regissören Tom Tykwer går ut hårt mot bankernas skumma affärer men utan karaktärsutveckling och med tunn dialog blir denna mest en lång väntan på den omtalade Guggenheim-scenen.

Det finns filmer vilkas innehåll överskuggar sättet på vilket det nämnda innehållet presenteras. Med detta menar jag att det händer att man som åskådare absorberas av den skildrade intrigen, och av de människoöden som ingår i denna, till den grad att man aldrig kommer sig för att reflektera över presentationssättets olika aspekter och kvalitéer. ”Flamman & Citronen” är just en sådan film.

Filmatiseringen av Stieg Larssons litterära supersuccé överraskar genom att vara riktigt bra. Det här är klasser bättre än de många dussinproduktioner av svenska deckare som vi är vana att se.

Ett finesslöst vältrande i b-skräckklyschor.

Ser man till själva berättelsen så borde ”Hopplös och hatad av alla” kunna göra bättre ifrån sig än vad som är fallet. Filmen har ett klart godkänt underlag för en schysst ”boy meets girl med förvecklingar” romkom, men detta skiner inte igenom i slutprodukten.

Vad hände med ”Du Gamla Fria Nord?” frågar sig Søren Kragh-Jacobsen i sin nya politiska thriller om en ny värld där storebror följer varje steg du tar och där demokrati försvaras med odemokratiska medel. Trots att samhällskritiken mest känns som en tidstypisk gimmick blir det gott om tillfällen att bita på naglarna.

Det finns inte mycket att komma ”tillbaka” till för Steve Martin, när han än en gång ikläder sig poliskostymen som mästerdetektiven Jacques Clouseau. ”Rosa Pantern 2” faller på sina överladdade skämt och överdrivna skådespeleri. Dags för avlivning med andra ord.

Disney med hjälp av regissören Adam Shankman (“Bröllopsfixaren”, “The Pacifier”) levererar en barnfilm i kategorin äventyrskomedi. Adam Sandler bjuder på sin sedvanliga komik som inte gör någon förvånad.

En bild säger mer än tusen ord, skulle med ”Seven Pounds” kunna översättas: en känsla säger mer än sitt innehåll. Regissören Gabriele Muccino låter handlingen stå över sina karaktärer. Men sedan är det ju också en film om de stora frågorna här i livet. Någon plats för detaljer finns det inte.

För en långfilmsdebuterande Beata Gårdeler kunde det inte börjat bättre. Med ett tight skådespelarpar skapar hon ångest och kärlek i en intensiv förpackning. Det är en skrämmande inblick i narkotikamissbrukets värsta mardrömmar.