Johan Brisingers andra långfilm ”Änglavakt” lyfter aldrig. Trots en stundtals fin familjeskildring blir den övertydlig, på gränsen till pinsam, med sin vardagsandlighet och plattityder.

Franske regissören Jacques Audiards film ”En profet” är en riktigt rå gangsterrulle men framför allt visar den ett starkt personporträtt av en ung man som förvandlas framför våra ögon. Det här är en film utöver det vanliga och som gör i princip allt rätt.

”Eastern Plays” tar avstamp i autentiska missbruksproblem och i dubbelt utanförskap. Men landar i en ganska ojämn röra av tristess och finkänslig dialog.

Det känns oväntat intressant när svenske Babak Najafi med självsäker regi tar upp ämnen som fattigdom, utanförskap och våld. Teman som känns aningen främmande i vårt trygghetsknarkande Sverige. Men utan kladdig moralism eller överdriven entusiasm levererar en av våra nya talanger en rak höger i hjärtat.

Konflikter i Mellanöstern har utan tvekan varit ett populärt ämne för Hollywoods filmskapare de senaste åren och då speciellt Irakkriget. Efter ett par år av tvekan var det som om någon öppnade en dammlucka och ut vällde filmer som valde att förlägga sin handling till -00-talets största konfliktområde.

Tårdrypande romantik och dramatik med en Robert Pattinson som spelar ungefär samma roll som i ”Twilight” – det är vad ”Remember Me” bjuder på. Och det är emellanåt så tråkigt att klockorna stannar. Det oväntade slutet räcker inte för att väcka sömniga biobesökare utan bidrar istället till att göra filmen sämre.

Shirin Neshats suggestiva film om kvinnors kamp för frihet är närmast att likna vid en poetisk anekdot. Ja, möjligtvis en historielektion. Hur som helst är påminnelsen präglad av ett inre mörker som kräver mycket av sin publik.

Jeff Bridges är lysande i rollen som den slitne countryartisten Bad Blake. Det är en varm film med en ruffig yta och skön musik som blir intim, berör och väcker känslor.

För den som söker en stunds vila från häftig 3D-teknik kan ta sin tillflykt till ”Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World”. En film som både ger en lektion i närvarandets konst och bjuder på reflektion kring livets stora mysterier.

”Vittne till ett krig” lämnar mig tyvärr uttråkad och rätt så irriterad. Trots en regissör som vunnit en Oscar och en handling som kunde ha varit spännande och engagerande så känns stora delar av filmen som en lång och tråkig transportsträcka.

Att Hollywoods favorit-excentriker Tim Burton skulle göra film av den kanske mest skruvade och surrealistiska av alla klassiska barnböcker såg på förhand ut som en drömkombination. Men med facit i hand visar det sig att ”Alice i Underlandet” är Burtons mest konventionella film på länge. Och stundtals ganska tråkig. Nu ska det tilläggas att det är 2D-versionen som recenseras, det är mycket möjligt, till och med troligt att Burtons digitala excesser kommer bättre till sin rätt i 3D-versionen.

Om inte mitt minne lurar mig var det inlägg på Bloggywood.se som berättade om ”Adventureland”:s då ankommande existens ett av mina allra tidigaste där. När jag nu sätter mig för att recensera filmen åt MovieZine är det kanske inte som att komma full cirkel men åtminstone inledningen av en spiral, dessutom med de gamla förväntningarna både infriade och överträffade.

Jamie Foxx och Gerard Butler tar sig an varandra i en film som mer i form än innehåll doftar av mina tonår. Det håller, som jag har formulerat mig förr, inte hela vägen men ger oss om åtminstone en stunds sällskap till popcornen.

När antikens grekiska gudar drabbar samman i ”Percy Jackson och kampen om åskviggen” är det som om Harry Potter möter en amerikansk highschoolrulle. Filmen saknar magin hos den brittiska förebilden och kommer därför inte alls få samma genomslag hos den vuxna publiken. Men för ungdomar är det här ett kul, fartfyllt äventyr.

1969, I samband med Apollo 11-landningen på månen, släppte den unge David Bowie låten ”Space Oddity”. Berättelsen om den strandsatte astronauten Major Tom blev en omedelbar klassiker och sköt fart på den spenslige engelsmannens karriär. Nu, 40 år senare upprepar hans son konststycket med en film om en ensam astronaut. Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han föredrar att kalla sig, debuterar med en av nollnolltalets bästa science fiction-filmer. Och det med en budget som på sin höjd skulle räcka till att animera ett viftande blått öra i ”Avatar”.

”Du och jag” är en ögonblicksbild ur ett förhållande, egentligen vilket som helst. Upp- och nedgångar byter av varandra och två egon kämpar för att bli ett par. Hur karaktärerna än beter sig går det inte att utesluta identifikationen man obönhörligt känner i detta solida tyska relationsdrama.

Under 70-talet lyckades Hollywood väldigt bra med att göra psykologiska skräckfilmer, en konstform man med få undantag misslyckats med sedan dess. ”Orphan” är en klart modern, och mycket brutalare, benbrytande återgång till den gamla goda tiden.