Teresa Fabik fortsätter att lyfta upp unga tjejer med sina filmer eller åtminstone är tanken den. Resultatet är något pubertalt med en fin kärna som smaka moralkaka. ”Prinsessa” brottas med en rad problem och att det skulle vara bättre än ”Hipp hipp hora” är mer dröm en verklighet.

Regissören Ken Loach trappar ner sin diskbänksdepression med en riktig Askungesaga om familj, kärlek och så klart fotboll i riktig brittisk anda. Mycket känns dock igen och ironiskt nog blir den lilla förnyelsen snarare en småtråkig upprepning där styrkorna likväl lyser igenom och håller en på plats i biostolen.

Miyazakis omisskännliga pastellvärld av märkliga väsen är fascinerande som vanligt. Men skvalpandet i ”Sagan om den lilla sjöjungfrun” hade gärna kunnat sockras ner lite – för denna gång känns det som om den japanska animens nestor överger sin vuxenpublik.

Ulf Malmros smått självbiografiska dramakomedi ger intrycket av svenssonbuskis, men de som känner till hans verk vet att ett alldeles egensinnigt regissörskap bjuder på något alldeles extra. ”Bröllopsfotografen” är självklart inget undantag.

Med stämningsfull musik och fantastiskt foto skildrar ”Flickan” en livsavgörande sommar för en ung liten flicka. I sin ensamhet, tystnad och betraktande tillvaro utforskar hon ofrivilligt den barnsligt oskyldiga ondska och vuxnas brist på omtanke. En hård men men nödvändigt väg in i vuxenlivet.

Disneys tokblandning av ”Råttatouille” och ”Mission Impossible” är lika subtil som en murbräcka, men har i all sin cyniska prakt ändå en hyfsat charmerande historia i grunden.

Actionfilmen ”Gamer” är en orgie i stridsscener och klyschor. Snabba klipp och öronbedövande ljud är genomgående i denna moderna ”Gladiator”, men regissörerna vekar ha glömt bort att det behövs mer för att göra en bra film.

Med lite fransk charm, 30-tals-musik och snygga kläder blir kärleksdramat ”Paris 36” trevlig underhållning för stunden men ingenting som etsar sig fast. Men för den som är sugen på melodramatisk förströelse är det här helt rätt val.

Vare sig du är en hängiven fashionista, hånskrattar åt modebranschen eller befinner dig i en sund balans däremellan, går det inte att låta bli att fascineras av Anna Wintour och livet bakom kulisserna på Vogue.

Förväntningarna på vad som snabbt blivit en av Nordens största filmsuccéer och något av Sveriges deckaralibi i havet av Beck och Wallander, är läskigt höga. Om de sedan uppfylls är en annan femma, men framgångarna lär i vilket fall inte utebli.

”The Ugly Truth” är politiskt inkorrekt på alla sätt och vis. Men av någon anledning är den också riktigt rolig. Och med aningen mer fokus på komedi än romantik kan den faktiskt vara något så ovanligt som en ”romcom” som även killar gillar.

Nicolas Winding Refn slog igenom ordentligt med de råa och mestadels lyckade filmerna i ”Pusher”-trilogin, nu är han tillbaka och den här gången har han större budget och ambition. I ”Bronson” berättar han historien om Englands mest våldsamme fånge: Charles Bronson (namnet är självklart lånat av den ikoniske b-skådespelaren). Han finns på riktigt men det är också ungefär det enda som stämmer med vår värld, för det här är en visuellt och berättartekniskt skruvad affär och ingen regelrätt historierapande biografi.

De två historierna i ”Julie & Julia” är sammanvävda på ett mycket lyckat sätt och åtminstone delen där Meryl Streep gestaltar tv-kocken Julia Child innehåller så mycket hjärta och värme att man bara måste le.

Precis så som man kan gissa att en orm känner sig när en indisk ormtjusare börjar spela, så känner man sig när man ser ”Man tänker sitt”. Från första stund sugs man in i filmen och när den är slut sitter man fortfarande där som i trans. Fotot, musiken och manuset bildar en fantastisk och storslagen helhet.

I Pixars nya film ”Upp” blandas det barnsligt gulliga och roliga med ett vemod och allvar som emellanåt skapar en klump i halsen på biobesökaren. Det är en alldeles förträffligt söt historia om ensamhet, vänskap och om att våga ge sig ut på nya äventyr.

Lagom till 40-års jubileet av Woodstockfestivalen kommer Ang Lees nya film ”Taking Woodstock” som är baserad på Elliot Tibers självbiografi och skildrar de tre dagar som utgjorde Woodstockfestivalen 1969. Detta är inget annat än en fullträff!

Hajpen var för en gångs skull berättigad. För en pyttebudget har Neill Blomkamp gjort en tät och actionspäckad science fiction-film som borde göra elefanter som Spielberg och Bay gröna av avund.