Visst är gräset grönare på andra sidan och hur immateriell man än må vara så vill man innerst inne ha den där snygga klockan eller den där ashäftiga bilen. Familjen Jones är på den andra sidan, det är dem som gör den sådär oemotståndligt grön.

Mest omtalad för sina brutalt våldsamma scener, men ”The Killer Inside Me” har mer att erbjuda dem som klarar av att titta klart.

Tribeca Film Festival ’10: Med mycket humor, men även en botten allvar har ”Every Day” hittat rätt ton när den tar oss med i en vanlig New York-familjs vardag med allt det kan innebära.

”William Vincent” är en ambitiös och välregisserad film, men man kommer inte ifrån det faktum att den faktiskt blir tråkig till slut. Det djupa, svåra och oförståeliga känns helt enkelt lite för pretentiöst.

Ett rappt manus och superb rollista gör ”Please Give” till en komedi som verkligen lyckas roa med sin ofta dråpliga humor.

Historien om Effi Briest har filmatiserats ett antal gånger, den stora frågan är varför. Den senaste inspelningen av romanklassikern bjuder på lite liv och skapar därmed ett svagt engagemang.

”Camino” lämnar sin publik med ett stort mått av obehag. Det är en stark berättelse om barn om blir utnyttjade i religionens namn. Men med den dramatiska musiken och sin övertydlighet blir det här spanska melodramat emellanåt för mycket.

En fantastisk berättelse som mer än en gång får dig att vilja snyfta högt – det är vad det leranimerade dramat ”Mary & Max” är. Missa för allt i världen inte denna mörka och samtidigt väldigt söta filmpärla.

Att ”Whip It” inte går upp på bio här i Svea Rike är en skam på torra land. Även om de inblandade namnen och uppmärksamheten på andra sidan Atlanten i sig borde ha gjort den given, är den dessutom mer än tillräckligt bra för att passa där. Utan tvekan bättre än det mycket som tillåts på våra vita dukar.

Det är vackert, vågat och psykologiskt dramatiskt när vi får följa en man och en kvinnas parallella historier som då och då korsas. Men försöker man hålla reda på vad som händer när och vem som är vem så skapar ”Paju” mycket förvirring under stora delar av filmen.

Trots ett upplägg som framkallar rysningar och skådespelare med fast jobb på Nickelodeon, bjöd det här sockersöta romantiska dramat på en lycka jag själv har svårt att förklara.

Välkommen till rymden, här kan ingen höra dig skrika och du kan aldrig vara säker på vad som döljer sig runt hörnet i den mörka korridoren. Är det då säkert att lägga ut pengar för att kolla in ”Pandorum”? Ja, det tycker jag, så länge du inte förväntar dig en ny ”Alien”

Sex and the City-Samantha som sliten, före detta porrskådis och ”whitetrash”-brud – inte det första man tänker på – men det funkar faktiskt. ”Meet Monica Velour” försöker ibland vara lite roligare än den är, men mot slutet när aningen mer allvar vävs in blir det riktigt bra.

Nyversionen av ”Terror på Elm Street” kravlar sig upp från att vara en karbonkopia av originalet från 1984 till att faktiskt bygga ut handlingen och ge mer substans. Men som skräckfilm är den svag vad gäller en viktig detalj – den är inte särskilt läskig.

Med ett träffsäkert manus, tajmad klippning och härligt minspel från de två huvudpersonerna lyckas ”The Infidel” att få publiken att skratta högt – om och om igen.

”Get Low” är en dramatisk, bitvis underfundig historia som faktiskt lyckas beröra. Bra skådespelarinsatser gör detta till en gedigen film att se och tycka om.

Filmen om den gåtfulla Pippa Lee är småtrevlig underhållning med en skicklig Robin Wright Penn i huvudrollen. Det är dock ingen film som man går och tänker på i efterhand men den fungerar bra för stunden.