”Page One” ger en fascinerade insyn i högt uppsatta New York Times verksamhet och hur de, liksom andra tidningar, kämpar för att finnas kvar i medieindustrin som allt mer tas över av Internet. Det är ofta intressant och medryckande men även stundtals väldigt pratigt där uppradande av siffror och namn troligen intresserar endast de insatta.

Jason Bateman och Ryan Reynolds byter kroppar i ”Wedding Crashers”-regissören David Dobkins senaste film som ämnar segla på vågen av framgångsrika R-Rated-komedier som ”Bridesmaids” och ”Horrible Bosses”. Visst har den tillräckligt med pruttar, tuttar och svordomar men humorn och finessen uteblir.

Ännu en av dessa remakes ingen bad om. Deffad hunk tar över Kevin Bacons klassiska 80-talsroll i en upphottad version av kultfilmen gjord för ”Gossip Girl”-generationen. Snyggt, käckt och med bra tempo men även trötta könsstereotyper och en löjligt omodern story.

”Footloose” från 1984 är knappast något mästerverk, och med religion och förbjuden, sexuell dans som tema väldigt amerikansk. Men ibland räcker Kevin Bacons oslagbara charm, ett gott humor och några sköna pophits för att göra en charmig, färgstark 80-talsklassiker.

Politik är ett smutsigt, smutsigt område och arbetar du inom det länge nog kommer du inte att undgå att få skit under naglarna. Det är svårt att missa den passningen i George Clooneys nerviga skildring av vad som pågår bakom kulisserna på en presidentkandidatskampanj.

Kombinationen två av världens största filmskapare och en av världens mest älskade seriefigurer så är det ingen tvekan om att förväntningarna på ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” är skyhöga. Och tack vare läcker animation, skönt tempo och välvald musik blir det här ett sevärt matinéäventyr. Men det högre betyget lär den endast få av fansen och den yngre publiken.

Japanska Studio Ghibli är tillbaka med sin mest västerländska historia hittills. “Lånaren Arrietty” är en vacker film om vänskapen mellan en sjuk pojke och en pytteliten flicka med ett stort hjärta.

Den här filmen hade kunnat bli något. Det fanns potential med ett spännande upplägg, vissa kul skådespelarval och en intressant regissör. Men bristen på idéer, engagemang och intressanta karaktärer i kombination med ett slarvigt hantverk och ett allmänt dåligt fokus droppar den farligt nära kalkongränsen.

”Det är för barnen”, konstaterar Yoshi när han ser den färgglada pop-upboken. ”Nej”, svarar bartendern, ”Det är för folk med fantasi.” Det är ett tilltalande citat men mer än så, det är väldigt talande för filmen.

Upplägget känns som en rätt ordinär dramakomedi kryddad med romantik. Men ju längre filmen går desto tydligare blir det att här inte finns en enda sympatisk person bland huvudkaraktärerna, vilket tippar filmen över från att tas emot med en axelryckning till ett tydligt skakande på huvudet.

Upplägget må låta som en pubertal kiss- och bajskomedi med valfri värdelös komiker. Men den här filmen om tre systrar som försöker hantera sin välmenande men hopplöst naiva och otursförföljda bror är både rolig, charmig, rar och gripande på sina ställen. Även om storyn inte engagerar fullt ut.

Att Alfred Hitchcock själv var livrädd för att bli oskyldigt dömd är mycket tydligt när man ser många av hans filmer. ”De 39 stegen” är inget undantag, den bygger också på hans klassiska formula där ordinära människor försätts i extraordinära situationer och ofta misstas för att vara några de inte är. I en kamp mot klockan måste de sedan kämpa mot den stora misstro som de har riktad mot sig.

Yttre rymden ställs mot innerstan i höstens skönaste sci-fi. Joe Cornish som för några år sen snubblade runt som zombie i Edgar Wrights ”Shaun of the dead”, serverar nu sin egen lekfullt genreflirtande långfilmsdebut på förortsslang som går i Wrights fotspår och lovar gott inför framtiden.

Icíar Bollaíns prisbelönta film om ett spanskt filmteam som spelar in en film om Columbus och de spanska erövrarnas förtryck av den inhemska befolkningen i Latinamerika har många intressanta paralleller med hur de själva behandlar folket som bor där. Det är en stark historia berättad ur ett annorlunda perspektiv.

Förutsägbara skrämseleffekter hemsöker prequeln som tar oss tillbaka till 80-talet. Har du inte sett de tidigare filmerna, funkar läskigheterna säkert utmärkt. Annars väntar man på något som aldrig händer – att få se några helt nya vändningar.

Unike regissören Wim Wenders vänder sin konstnärliga lins mot dansarna från legendariske, avlidne koreografen Pina Bauschs ensemble. Fåordiga, symboliska intervjuer varvas med långa, pretentiösa danssekvenser. Det är vackert och fascinerande men Wenders envisa ambition till djup konst kombinerat med det smala ämnet gör att icke insatt publik lär tappa intresset långt innan filmen är över.

A.A. Milnes älskade barnfigur är tillbaka med sina vänner för ett nytt äventyr och det är precis lika rart, charmigt – och roligt – som vanligt. Det är en befriande naiv, trendbefriad atmosfär rakt igenom och man slipper t.o.m. den envisa 3D:n som infekterat resten av barnfilmsvärlden.