Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var ”The Cell”, en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Dito Montiel verkar göra bygga sig en karriär på starka, väldigt personliga, små filmer. ”The Son of No One” är hans tredje och inte någonstans en avvikelse från det spåret.

Cannes 2011 – Med ”Restless” landar Gus Van Sant någonstans mellan sina konstnärliga, djupa indiefilmer och mer lättillgängliga, kommersiella verk. Det är en finstämd, intelligent och annorlunda film om hur man som ung och vilsen hanterar döden och den låter även Henry Hopper visa att han kommer kunna gå minst lika långt som far sin.

#SFF11 – ”All Your Dead Ones” är en mörk komedi som trots sitt goda anslag utmynnar i väntan och mer väntan.

#SFF11 – Paolo Sorrentinos film om en goth-rockande Sean Penn som lagt karriären på hyllan är en charmig historia som bitvis känns lika vilsen som huvudkaraktären.

#SFF11 – För några veckor sedan stod det klart att det blir den mexikanska regissören Alejandro Gonzáles Iñárittu som belönas med årets Visionary Award på Stockholms Filmfestival. Iñárittu är känd för sina råa, skitiga och känsloladdade filmer som närgånget skildrar människor som kämpar med att få sina trasiga liv att gå ihop. Hans debutfilm, ”Amores Perros”, är inget undantag.

Hur låter en ”chick flick” med Sarah Jessica Parker som supermamma och arbetsnarkoman, med Greg Kinnear och Pierce Brosnan i biroller? Här finns trots allt några sköna glimtar humor och fyndiga iakttagelser men det hela dränks dessvärre i sunkigt amerikansk moral.

#SFF11 – Sexuella tabun och hämmade britter i det viktorianska England, tidsbundna sjukdomsdiagnoser som framstår som fullkomligt vansinniga för den moderna tittaren, Rupert Everett? Att göra en tokrolig komedi om uppfinnandet av vibratorn är alls ingen dum idé. En god idé är också komisk tajming, men man kan tydligen inte få allt.

#SFF11 – När en objuden gäst i form av blonderad programledare trippar in på en födelsedagsfest hos en grupp hipsters, då blir det kulturkrock utan dess like. Långfilmsdebuterande Levan Akin visar potential, men det är nykomlingen Yohanna Idha i rollen som blondinen som stjäl showen.

#SFF11 – ”Me and You and Everyone We Know”-regissören Miranda July följer upp sin hyllade regidebut med en lagom komisk, lagom svår film om komplikationer kring relationer, framtidstro och självinsikt. July och främst motspelaren Hamish Linklater är fantastiska men filmen är en aning ojämn och väl pretentiös.

#SFF11 – Ralph Fiennes regidebut ”Coriolanus” har en och endast en person i centrum, nämligen regissören själv. Tanken att han har gjort hela filmen för att få flippa ut så många gånger som möjligt är svår att slå ifrån sig. Det är för mycket av det mesta; för mycket våld, för tråkigt och en hel del överspel.

Cannes 2011 – Få om inga filmskapare kan skildra den svenska människan och dess beteenden på ett så genuint och avskalat sätt som Ruben Östlund. ”Play” är nära inpå lika fantastiskt autentisk som Östlunds mästerverk ”De ofrivilliga” men den dokumentärlika hanteringen av barns respektlöshet mot varandra blir nästan jobbig att titta på.

#SFF11 – ”Guilty of Romance” är en japansk thriller kryddad med sex, mer sex och lite filosofi som skulle ha mått bättre av att renodlas, även om huvudberättelsen är engagerande.

”Greta” är en film som inte riktigt vet var den ska ta vägen. Dels vill den vara en söt tonårsromkom, om man ska gå efter det chockrosa omslaget. Dels aspirerar den på att bli nästa ”Juno”, iallafall om du ska tro texten på baksidan. Mest försöker den göra en respektabel filmstjärna av Hilary Duff. Jag blir inte övertygad om någotdera.

Den knappast kvalitetsstämplade Brett Ratner ger oss ännu en medioker actionkomedi. ”Tower Heist” är småkul trots de trötta stjärnorna i huvudrollerna, men borde varit roligare med tanke på toppnamnen i birollslistan.

Det är sant, jag kanske inte är helt rätt målgrupp för den här filmen, fast det är knappast ovanligt att en film passar många olika åldrar. Det här är inte en av dem.

Sitges 2011 – Ibland är de bästa skräckrullarna sådana gjorda av sådana som uppenbart älskar genren. Här levererar manusförfattaren Antonio Trashorras både häftigt intensiv skräck och skön humor med glimten i ögat i en läcker hyllning till gammeldags europeisk genrefilm.