Nu får det vara nog. Jag kräver ett yrkesförbud för samtliga inblandade bakom denna film, främst producenten Adam Sandler som härmed bränt alla sina chanser. Frys hans konton. Lås in honom i en cell. Sy igen hans käft och hugg av hans händer. Vad som helst för att undvika risken att ett förakt mot mänskligheten som denna film är någonsin görs igen.

Sitges 2011 – Nyversionen av John Carpenters klassiska ”The Thing” är förvånansvärt trogen originalet på både gott och ont. Det är snyggt, spännande och fullt av blodiga äckeleffekter men den tillför ingenting och liksom i filmen från 1982 saknas sympatiska karaktärer att bry sig om.

När förfrågan kom från högre ort om att recensera den här filmen, hade jag redan sett den en gång. ”You Don’t Know Jack” visades på Sveriges Television så sent som i augusti och jag hade planerat att se någonting annat, exakt vad har flytt mitt minne, men fastnade framför historien om doktor Död. Det ger i sig en vinkning om gott betyg.

I dokumentären ”El Bulli – Cooking in Progress” får tittaren följa med in i ett av världens mest nyskapande restaurangkök. Det är underhållande och stundtals fascinerande, men ett biobesök är inte helt lätt att motivera för den som inte arbetar i restaurangbranschen, är osedvanligt matintresserad eller har någon personlig koppling till etablissemanget i fråga.

Ibland tippar ”Contagion” över lite väl åt informationsfilmshållet, men den hittar alltid sin gnista igen och skaran imponerande skådisar gör det till en karaktärsdriven och ovanligt realistisk dramathriller.

Jo Nesbøs bästsäljande bok har blivit film i en samproduktion mellan norska Friland och svenska Nordisk Film och Yellow Bird som ligger bakom Millenium-filmerna. Resultatet är en riktigt spännande film med starkt skådespel.

Sorg, passion, svek och skuld: ”Stockholm Östra” bjuder på allt detta och en Mikael Persbrandt i toppform. I smörgåsbordet ingår dessvärre även en större mängd berättarmässiga klichéer.

Även om den inte är det mästerverk som man först hoppades på är ”Gangs of New York” en episk, ambitiös och makalöst välgjord film som präglas av den autentiska tidskänslan och de briljanta skådespelarna. Långa och välskrivna dialogscener varvas sömlöst med våldsamma gängstrider som man inte glömmer i första taget.

En film om världsmästaren i schack låter kanske inte som någon lördagsunderhållning och det krävs visst tålamod för att ta sig igenom den här dokumentären, men faktum är att man lätt rycks med in i den excentriske och provocerande Bobbys värld.

”Franska nerver” är en söt berättelse om kärlek, choklad och social fobi. Man rycks med direkt i Angélique och Jean-Renés fumliga försök att närma sig varandra. Räkna med en stunds glädje, skratt och, till viss del, igenkänning.

Svensson, Svensson är tillbaks på bioduken för att mjölka alla Svenssons på biopengar. Den här gången kämpar Allan Svensson och Suzanne Reuter med en äktenskapskris, samtidigt som filmen kämpar med en kreativitets-, manus- och humorkris. En produktion som snarare drevs av nöd än lust.

När man snackar om ”Super” är det lätt, för att inte säga oundvikligt, att dra upp och jämföra med ett par andra filmer med samma tema från de senaste åren. ”Kick-Ass” och ”Defendor”. Men när jag berättar vilken av de tre jag tycker sämst om, kommer ni nog bli överraskade.

En av de mest efterlängtade prequels på länge har en stark grundhistoria om vänskap och heder, en prickfri rollista, adrenalinstinn action, ett gott humör och en chans för Matthew Vaughn att bevisa att han utan tvekan kan bli en av sin tids mest intressanta regissörer.

”En dag” bygger på en föga originell idé som säkerligen gör sig utmärkt som den hyllade bok den bygger på. På film blir det dock en ganska platt och lättglömd romcom trots ihärdiga försök till seriöst drama och ambitiösa insatser från stjärnorna.

Vampyrer är heta just nu. Från ”Twilight” till ”True Blood” och ”Vampire Diaries”. Men riktiga vampyrer är allt annat än sexiga. De äter upp dina kompisar, skrämmer slag på din mamma och smyger efter din flickvän. Jag hoppas du har krucifixet och vitlöken i beredskap, för Colin Farrell är en vampyr som inte är att leka med.

Våldet i många äldre filmer har av naturliga skäl bleknat i jämförelse med dagens standard. Men i Sam Peckinpahs klassiker finns fortfarande en nerv och intensitet som gör att de provocerande våldsscenerna känns mer effektfulla än vad man är beredd på.

Agentfilmen är självfallet en tacksam genre att driva med. Men för en bra parodi räcker inte med en duktig komiker med ett visst antal roliga ansiktsuttryck. Det blir mest slapstick, pinsamma situationer och lite kiss-och-bajs, typen av film du glömmer på nolltid.