En actionkomedi med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutar kan låta både flopp eller flipp. Lite oväntat hamnar man någonstans emellan i en film som efter en ganska värdelös första halva blir riktigt rolig, men även har ett fint budskap kring systerskap.

Kombinationen av kuppfilm och magiker är en rafflande tanke som här resulterat i rafflande underhållning. Ett härligt tempo och en drömensemble hade kunnat ro det här i hamn, om det inte vore för bristen på en karaktär att faktiskt bry sig om.

Manusduon bakom ”The Descendants” har dumpat Alexander Payne, behållt den dysfunktionella familjen och gjort Steve Carell jätteelak i historien om en ung grabb med som finner den fadersgestalt han sökt i en frispråkig vattenparks-arbetare. Jag sökte en ”Little Miss Sunshine”-gestalt och fann den i ”The Way Way Back.”

Det är alltid kul när det går bra för våra nordiska talanger. Åkerman fortsätter sno åt sig hyfsat framgångsrika roller och nu gör även danske regissören Kasper Barfoed (”Tempelriddarnas skatt”) Hollywood-debut. Tyvärr är de i sällskap av ett platt manus och en trött John Cusack.

Sångerskan Edda Magnason gör en Hank von Helvete och långfilmsdebuterar i en roll som en folkkär inhemsk musikklenod, en ikonisk mediepersona som tusentals svenskar minns på lika många unika sätt, med miljoner tillhörande bilder och skiftande uppfattningar av och om.

”The Lone Ranger” är en vulgärt påkostad och ofta medryckande cowbojsarsaga för pojkar i nästan alla åldrar, och för de Johnny Depp-fans som inte har fått nog av att se sin hjälte utöva buskiskomik på uppdrag av Disney.

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.

Med en förvånansvärt smart tanke bakom blir ”This is the End” en av de roligaste produktioner vi sett från det här gänget. Filmens största värde ligger onekligen i att samtliga skådisar får driva med både sig själva och varandra på ett sätt som även vi skeptiker har svårt att inte falla för.

Peace & Love Film Festival – Man faller ju så lätt för de här enkla, briljanta och fina kärlekshistorierna. De som smittar av sig av endorfinkickarna och får allt att kännas enkelt. Ibland kan väl livet bara få vara en dans på rosor?

#Sitges 2012 – ”Kill List”-regissören Ben Wheatley följer upp sin våldsamma indierysare med en aningen bredare men desto mer bisarr svart komedi, om ett brittiskt medelklasspar vars husvagnssemester får duon i ”Natural Born Killers” att likna ett omslagspar till Sköna Hem.

Peace & Love Film Festival 2013 – Mauricio T. Valles skarpa långfilmsdebut är en relationssåpa med kärlek, droger, sex, svartsjuka, stora känslor och spansk hetta. Lite mer djup hade garanterat högre betyg.

#NYFF 2012: Med fina miljöer och välspelat från alla inblandande finns här en hel del att glädjas åt, men man kommer inte ifrån att filmens egentligan huvudperson Daisy är det minst intressanta med hela berättelsen.

Elle Fanning briljerar på ett nästan kusligt sätt i Sally Potters halvbiografiska berättelse om att som tonåring i sextiotalets London behöva hantera inte bara hormoner och brutna löften, utan också hotet om en eskalerande kärnvapenkonflikt.

Peace & Love Film Festival 2013 – Det handlar om Tim Buckley, en musiker jag aldrig hört talas om, och hans son Jeff Buckley, också en musiker jag aldrig hört talas om. Om deras förhållanden till kvinnor, deras egna obefintliga relation och deras musik.

Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Mark Wahlberg spelar samma roll för femtielfte gången: en hård snut som inte tar skit från någon. Väck mig, någon. Lyckligtvis finns här stabila motspelare och en hyfsad konspirationshistoria men mer än hyfsat blir det aldrig.