Denna amerikanska remake på den japanska förlagan med samma namn är bland det uslaste jag sett på ett bra tag. Och då såg jag ”Grown ups 2” för inte så länge sen.

Disney presenterar en film för minstingarna om fordon högt upp i det blå som färdas över longitud och latitud. ”Flygplan” är en spin-off på Pixars ”Bilar” som rätt och slätt bara vågar köra på autopilot.

Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.

En film om gigantiska, människoätande insekter från rymden borde åtminstone vara lite kalkonkul? Glöm det, den här lågbudgetrullen är dödligt tråkig med kackiga effekter, usla skådespelare och rörig story.

Riddick gör en oväntat lyckad comeback när han återgår till sina rötter och underkastar sig en karaktärsstudie av Universums Hårdaste Man, samtidigt som mänskliga prisjägare och människoätande rymdvarelser fortsätter att underskatta honom. Detta i en film som kommer att få smeknamnet ”Pitch Black 2”.

Ken Loach fortsätter att brinna för sin klasspolitik och berättar i en välgjord, historisk dokumentär om Labourpartiets framgångar i Storbritannien. Det är intressant men känslan av en far/morföräldrar som återberättar gamla minnen infinner sig och tålamodet tryter efter ett tag.

Venedig 2013 – Xavier Dolan övertygar som både regissör och manusförfattare (dock efter förlaga denna gång) och gör även en lysande prestation som huvudpersonen Tom. Överhuvudtaget spelas alla roller med största trovärdighet i denna karaktärsdrivna och kusligt psykologiska dramathriller om sorg, förnekelse och förtryckta känslor.

Venedig 2013 – ”Pine Ridge” är en otroligt ömsint skildring av livet på nya prärien. Det handlar om situationen idag men det som en gång var gör sig ständigt påmint när vi får bekanta oss med denna unga generation indianer och deras vardag.

Att lyckas med konstverket att bygga en spännande och gripande historia genom att likt ett dokumentärteam följa riktiga schimpanser förtjänar ordentligt med credd. Men man blir inte riktigt så medtagen som upplägget utlovar.

Det är omöjligt att värja sig mot den pratiga men trovärdiga romansen mellan Ethan Hawkes kaxiga amerikan och Julie Delpys feministiska fransyska. Richard Linklater har gjort en av 1990-talets mest romantiska och charmiga indiefilmer.

Venedig 2013 – Inte ens en, på de flesta håll, hyfsat välpresterande ensemble med suverän Alan Rickman i täten, lyckas rädda detta bedrövligt tråkiga kostymdrama. Det är närmast en provocerande brist på passion i filmen, varför hela idén om kärlekstrassel inte blir till mer än just det – en idé.

Venedig 2013 – Jonathan Glazer tar några skopor Bergman, strör på en aning Lynch och trollar därefter fram något helt eget i och med ”Under the Skin”. Filmen tar tempen på vad som är mänskligt och vänder på begrepp som manligt och kvinnligt. Det är en mycket speciell och mardrömslik erotisk sci-fi-thriller som inte lär lämna någon oberörd.

Från regissören bakom ”Dodgeball” kommer ett skepp lastad med, eller snarare en husbil lastad med cannabis, och Jennifer Aniston. Lika lättsam som lätt bortglömd viner den förbi ditt medvetande och försvinner lika fort som den kom, och med sig tar den en och en halv timme av ditt liv som du aldrig får igen. Men kanske är det precis vad du allra helst önskar.

Venedig 2013 – Polerad found footage-film med spännande intrig och bra skådespel. Men tyvärr håller inte konceptet hela vägen och det grämer mig att denna otäcka historia inte fick en bättre inramning.

Den belgiska regissören Felix van Groeningen har med sin ”The Broken Circle Breakdown” lyckats krydda en berättelse vi sett många gånger tidigare till något som faktiskt känns fräscht. Det är en hjärtskärande film vars starka elektricitet intressant nog bildas i fogarna mellan skarpa motpoler och kontraster när de kastas mot varandra.

Venedig 2013 – ”Parkland” är en kompakt och ganska dyster dramathriller som berör för stunden, men väcker få långlivade känslor. Trots att ingen karaktär egentligen blir särskilt grundligt beskriven, lyckas ändå en otroligt stabil ensemble lyfta filmen en bit upp från att bara vara medioker.

Venedig 2013 – Mycket kan gå fel när man gör en film som utspelar sig på en enda plats, med dessutom bara en enda skådespelare. Men när istället allting går helt rätt, blir resultatet också fullständigt lysande. Vilket är exakt vad som sker med Steven Knights ”Locke”.