Ett fint foto och några riktigt bra skådespelarprestationer till trots, är slutomdömet av ”Kung Liljekonvalje av dungen” ungefär samma som dess titel – för lång. Inte i tid egentligen, men det saknas intensitet varför den på manusstadiet spännande kriminalberättelsen aldrig blir det som färdig film.

1976 flyttade Francis Ford Coppola in i den filippinska djungeln med sin moderna filmatisering av Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Föga visste han då att hans inspelning skulle bli lika kaotisk som det krig han ämnat filmatisera. Han hade själv sagt att han ville göra den första filmen som skulle vinna nobelpriset. Att efter det helvete denne filmskapare gått igenom för att skildra krigets helvete komma ut med inte bara en färdig film, utan ett av filmkonstens största mästerverk, borde vara tillräckligt för ett nobelpris i vilken kategori som helst om ni frågar mig.

När Neill Blomkamp följer upp ”District 9” med en färsk sci-fi med Matt Damon i huvudrollen är förväntningarna höga. Och lyckligtvis så infrias de nästan smärtfritt med bra action, genomtänkt samhällssatir och lysande skådespelare.

Efter att ha experimenterat med feministisk pornografi tillsammans med bl.a. Ester Martin Bergsmark i ”Dirty Diaries”, har Mia Engberg vänt kamerastativet mot sitt eget förflutna och gjort en poetisk dokumentär av ett högst personligt ämne. ”Belleville Baby” blev uttagen till Berlins internationella filmfestival tidigare i år och är en dristig berättelse om en svunnen tid som kröner henne till en av landets mest spännande filmskapare.

Det är smurfgulligt hela vägen och fina upplyftande budskap bokstavligen haglar över oss i ett aldrig sinande tempo. Tyvärr räddar inte de goda intentionerna eller den stundvis förekommande energin det faktum att filmens story lider av svår ”jag-har-sett-det-förr-och-det-var-inte-bra-ens-då-syndrom”.

”Hellboy”-regissören Guillermo del Toros nya film kommer att sälja många leksaker, men ”Pacific Rim” lyckas med gott humör övertyga om att det inte var det primära skälet till att den gjordes.

En supersmal, experimentell indiefilm som ”lånar” från både klassiska regissörer och kommersiell film. Vad man tycker om ”Vanishing Waves” är en rejäl smaksak – den verkar mer gjord för pretentiösa filmanalytiker än en vanlig biopublik. Men snygg är den även om eftersmaken är aningen besk.

Skam den som ger sig. Försöket till hygglig svensk skräckfilm har gjorts åtskilliga gånger och senast i raden är ”Evil Dead”-inspirerade ”Vittra”. Hantverket är förvånansvärt hyggligt med nämnvärda liter blod, men så fort någon öppnar munnen lutar det ofta åt parodi.

Allvaret har vuxit men utan en story som stadig grund att stå på faller ”Robocop 2” långt ner i DVD-hyllan trots sin förvånansvärda kultstatus.

Beundrare eller inte? Det spelar ingen roll. Regissören bakom musikdokumentären ”The Stone Roses: Made of Stone” tar fasta på den där känslan av att fullständigt avguda en idol vilket gör den till ett sevärt, universellt och relaterbart stycke. De blev inte världens kändaste band som de unga medlemmarna en gång siade om, men de kom i alla fall en bra bit på vägen. Bered dig på årets musikaliska frälsning.

Robocop på Commodore 64, ett minne som antagligen hade bäst-före-datum runt 80-talet. Ni som vet vad jag talar om vet att jag talar om kult, ni andra ja, ni kan ju googla. Robocop var lite av det coolaste som fanns för oss småbarn under sin storhetstid. En robotsnut som jagade brottslingar. Något av en barnvänlig Terminator.

Bette Midler och Billy Crystal skiner som om 80-talet aldrig tagit slut, i en komedi om föräldraskap. Kulturkrocken när gammelmodiga morföräldrar ska ta hand om överbeskyddade barnbarn blir mer mystrevlig än gapskrattig, men framförallt är det en oväntat rörande film.

Det är med glädje som vi återser monsterduon Mike och Sully i Pixars första prequel. Det finns nog med charm och humor men själva historien inklusive dess oundvikliga moralkakor har vi sett några gånger för mycket.

En sportfilm om något mer än bara sport. Hollywood fortsätter välkommet att skildra afroamerikaners historia i USA med ett drama om Jackie Robinson, Major League Baseballs första svarta spelare. Det är intressant och stundtals fängslande men man saknar fördjupning i huvudkaraktären. Harrison Fords insats som direktör är distraherande publikfrieri.

”The Wolverine” lovar gott men kapsejsar till slut i det standardmässiga hav som har svalt en miljon andra superhjältefilmatiseringar.

När Adam Sandler parar ihop sig med sina kompisar (Chris Rock, Kevin James och David Spade) för ännu en uppvisning av diverse prutt- och bajskonstellationer i ett försök att vara roliga, blir det ungefär som det låter – rätt skitnödigt. Tyvärr är resultatet i slutändan till och med ännu sämre än sist det begav sig och det är inte illa (ursäkta mig) pinkat.

En kvinna försvinner efter ett gräl med sin make, och deras dotter vill anmäla henne saknad innan polisen kan göra någonting åt det. Det är den upptakten till Wallanders senaste fall, ett fall som faktiskt visar upp viss potential att bli en bra historia, speciellt som den läggs upp parallellt med Kurts egna problem. Men det räcker inte långt, inte den här gången heller, för produktionen fortsätter lida av samma fel och brister som i tidigare filmer.