Venedig 2013 – ”Parkland” är en kompakt och ganska dyster dramathriller som berör för stunden, men väcker få långlivade känslor. Trots att ingen karaktär egentligen blir särskilt grundligt beskriven, lyckas ändå en otroligt stabil ensemble lyfta filmen en bit upp från att bara vara medioker.

Venedig 2013 – Mycket kan gå fel när man gör en film som utspelar sig på en enda plats, med dessutom bara en enda skådespelare. Men när istället allting går helt rätt, blir resultatet också fullständigt lysande. Vilket är exakt vad som sker med Steven Knights ”Locke”.

#Venedig 2013 – Terry Gilliam försöker i sin senaste film ännu en gång förklara meningen med livet. Eller snarare kanske saknaden av den och kommer säkert också roa de invigda. Men hur fantasifull än denna färggranna dystopi är så lär den inte övertyga de redan skeptiska, då den helt enkelt saknar en djupare kvalitet i utförandet.

Det som började så lovande för två filmer sedan landar tyvärr platt i denna fortsättning. För nu varken lyfter eller går det framåt när Puck Edfelt och kommissarie Christer Wijk försöker lösa ytterligare mord i fina 50-talsmiljöer. Snarare är tempot olyckligvis ännu lägre, manuset stolpigare och karaktärerna mindre trovärdiga än någonsin tidigare.

En film baserad på verkliga händelser om exorcism, telepati och antikrist låter lockande. ”Saw”-regissören James Wan bör vara på hemmaplan men kan inte bestämma sig i vilken riktning han vill gå med ”The Conjuring”. Summan blir en bottenlös, skev och smått tondöv näradödenupplevelse.

Efter filmer som ”A Beautiful Mind”, ”Cinderella Man” och ”Da Vinci-koden” hugger Ron Howard tänderna i ett manus baserat på hatkärleken mellan två berömda sportstjärnor. ”Rush” laborerar med oinbjudna känslor och befinner sig i ett kroniskt tillstånd av cinematografisk fulländning.

Det blir roligt när Bill Murrays karaktär Phil genomlider samma dag om och om igen i ett försök att få till den rätt. Filmen om upprepning blir tyvärr väl långrandig mot slutet. Men trots det är den en mycket välspelad och underhållande dramakomedi som roar för stunden men väcker tankar ett bra tag efteråt.

Omstridda konstnären Anna Odells filmdebut är lite otippat en av årets mest spännande svenska filmer, en halvt dokumentär studie i mänskligt beteende och konfrontationer kring gamla synder.

De flesta är överens om att ”White House Down” är en bättre film än ”Olympus Has Fallen”. Å andra sidan är det som att säga att klamydia är att föredra framför ett dödligt fall av kolera. Jag tror att ”mer uthärdlig” är det rätta begreppet här, men om du gillar att ha din action serverad med välkända klyschor och trygg förutsägbarhet: för all del, hugg in.

Skildringen av Japans kejsares öde under slutet av andra världskriget är högst intressant ur historiskt perspektiv, även om den lider av en blek huvudrollsinnehavare och en filmromans som inte riktigt engagerar.

Lisa Langseth och Alicia Vikander följer upp debuten ”Till det som är vackert” med en skruvad, charmig om än aning spretig komedi där kufiga terapipatienter söker lyckan i påhittade identiteter på hotell. Ljusår från svenska deckare och buskiskomedier, tacksamt nog.

Världens största pojkband One Direction tar med oss på en resa där de själva berättar historien om hur de skapades och hur deras liv ser ut – med och utan skrikande fans. För ett fan är det dock inget nytt som berättas, och killarnas personliga charm förloras i mixen av konsertframträdanden och renodlad marknadsföring. Charlotte Brange har sett ”This Is Us”.

Med en helt otrolig rollista, en sann historia att utgå ifrån och en utmärkt Forest Whitaker i huvudrollen har regissören Lee Daniels mer än nog byggstenar för att forma en tidig Oscarskandidat av sin efterlängtade film om en svart man med vita handskar i Vita Huset. Synd bara att han aldrig verkat hört att ”less is more”.

Mobbning är ofta lika plågsam på film som i verkligheten med undantaget att det oftast finns ett betryggande skyddsnät mellan film och tittare. ”Smärtgränsen” skippar skyddsnätet och tvingar oss uppleva huvudkaraktärens hemska upplevelser genom avskalat, odramatiskt spel och dokumentärliknande kamerastil.

Det är lite tragiskt att en film om en sådan perfektionist, som vägrade släppa ifrån sig en produkt om den inte var mästerlig nog att hänföra ett hav av folk, är i så stort behov av ”gör om, gör rätt”.

Än finns det några överraskningar kvar i den här säcken, när den nu ska knytas ihop. Film nummer tre om undre världens lycksökare är dessutom minst lika snygg som föregångarna. Men historien håller inte samma fokus, handlingen spretar och speltiden på dryga två timmar är nog lite väl generös.

Steven Soderberghs första långfilm är en spännande, liten indie om fyra människor och deras invecklade sexliv. Det är långsamt och pratigt men regissören bevisar här tidigt hur han bemästrar trovärdiga karaktärer, intelligent dialog och originellt kameraarbete.