En fin och ömsint dokumentärskildring av en fars och morfars sista tid i livet. Bilderna är många gånger poetiska och tonen i det berättade kontemplativt. Det blir emellanåt väldigt känslosamt, men sammanfattningsvis händer det för lite för att historien på allvar ska gripa tag och hålla mitt intresse vid liv hela vägen.

Berlin 2013 – Linda Marchiano (mer känd som Linda Lovelace) spelade under sin livstid in en enda porrfilm men har sedan premiären blivit ihågkommen som en sexsymbol och förknippad med just denna episod. ”Lovelace”, ett av två emotsedda projekt om porrstjärnan som utkommer detta år, är en biopic om uppgång och fall insvept i ett Hollywoodskimmer.

Stockholms filmfestival 2013 – En stillsam och reflekterande skildring av liv som levs lite vid sidan av. Det är med värme som regissören låter oss möta den fascinerande skaran individer han själv kommit att lära känna. Tyvärr blir mötena för flyktiga för att på riktigt beröra och det är inte mycket som lever kvar efter att filmen tagit slut.

Catherine Deneuve är helt bedårande som Bettie vars resa hemifrån leder henne hem på riktigt. Det är onekligen en härlig liten åktur ute i det franska landskapet vi bjuds med på. Men tyvärr är denna roadmovie för lång för sitt eget bästa och delar hade gott kunnat kapas för ett bättre flyt i historien.

K2 är måhända ”bara” näst högst i världen efter Mount Everest men dess svårbestigna topp håller rika turister borta och har getts smeknamnet ”Klättrarnas berg”, att sen var fjärde person som nått toppen inte överlevt gör även bjässen till det farligaste berget i världen. Dokumentären ”The Summit” berättar historien, eller snarare historierna om vad som egentligen hände den första augusti 2008 när K2 tog elva bergsklättrares liv i en av historiens värsta bergsklättringsolyckor. En spännande historia som schabblats bort totalt i klipprummet.

Rysaren som chockade världen 1973 är möjligen inte lika effektiv idag men det är fortfarande ett fantastiskt hantverk där den väl uppbyggda historien, William Friedkins besatta regi och Ellen Burstyns trovärdiga insats bara är några av de faktorer som gjort den klassisk.

Marvel spinner vidare på sin Fas Två, och nu har turen kommit till halvguden Thors första uppföljare. Efter publikframgången för stundtals skönt ironiska filmer ”The Avengers” och ”Iron Man 3” vrider man upp skratten ytterligare, vilket gör ”Thor: The Dark World” inte så mörk som önskat, men iallafall Marvels kanske roligaste film hittills.

En sorglig och tragisk historia ligger till grund för HBTQ-dokumentären ”Bridegroom”, som växte fram ur en uppmärksammad Youtube-video. Tanken är god, men filmens flera budskap förblir diffusa, och det är tydligt att en långfilm inte är historiens rätta medium.

En lång inledning och alldeles för höga doser av onödiga komiska inslag sänker tyvärr betyget för denna annars utmärkta katastroffilm. För när det sedan väl smäller, gör det så riktigt högt och hela vägen till den eldfängda och dramatiska finalen blir synnerligen explosiv.

London Film Festival 2013 – Allen Ginsberg har varit på agendan de senaste åren. ”Kill Your Darlings” tar avstamp innan beatnik-poeten blev drogliberal och undersöker den platoniska relationen med parhästen Lucien Carr. Det är en frän men knappast banbrytande biopic.

Den lagom läskiga men ojämna ”V/H/S” har fått något så unikt som en överlägsen uppföljare. Här finns både spänning, skräck och blodiga effekter som får oss att förlåta den skakiga handkameran.

Gamle kultregissören Don Coscarelli gör comeback efter tio år med en galen, blodig och underhållande skräckkomedi som heter annorlunda. Inte för alla – och kanske aningen svår att hänga med i – men ett beundransvärt vågat bidrag till genren.

Så fort en regissör som kommer ifrån ingenstans fått en hype finns det alltid ett litet hopp i mig om att det ska bli riktigt bra. Men det blev det inte den här gången heller. ”A Texas Love Story” är en nedklädd kärlekshistoria som omges av hårda, glåmiga kanter. Filmen präglas av ett övertydligt härmaperi och tråkar ut mer än den intresserar.

En vansinnigt kul roadmovie, som blandar spelfilm med dolda kameran-sketcher och vanligt folks verkliga reaktioner. Den är bitvis något ojämn som film, men blir aldrig tråkig tack vare väl valda scener och bra flyt mellan dem.

”Orion” vill mycket men uppnår mest en del oavsiktliga skratt som när Johannes Brost kastar potatis i vredesmod eller Blondinbella testar skådespeleri. Det är synd, för huvudrollsinnehavarna kämpar och bra svensk ungdomsfilm behövs – men det här stycket fäller krokben på sig själv med ett uselt, schablonfyllt manus.

En sanslöst intensiv inledande kvart i en enda lång läcker tagning toppas av resterande 75 minuter med andlös spänning i en kamp om överlevnad. Alfonso Cuaron bjuder på ett sci fi-äventyr som ger begreppet rymdfärd en helt ny innebörd och jag har svårt att tänka mig att en filmupplevelse kan bli mer kännbar än så här.

Den amerikanska remaken av den mexikanska rysaren med samma namn gör sin egen, fria tolkning med gott om ändringar. Det är spännande, snyggt och välspelat men känslan av att den borde vara bättre är ständigt närvarande.