I princip samma film som ettan, fast sämre. Det känns närmast oförskämt att kopiera en förlaga så bokstavligt och sälja in som uppföljare. Visserligen är det fortfarande välspelat och filmen har sina poänger och några korta stunder av humor, men de är den här gången försvinnande få.

”Ensam hemma” är en rätt rolig och välspelad film om julstök och borttappade barn. Tempot och stressen tenderar att emellanåt nästan smitta av sig på mig i soffan, varför jag inte finner filmen fullt så trivsam att titta på. Dock har jag överseende med vissa andra brister tack vare den sköna humorn och det fina förlåtande slutet som ändå skapar lite julstämning mitt i allt.

Byggd på en sann historia om en man som föddes fri, men kidnappades för att säljas som slav, och med utsökt skådespeleri från flera håll höjer sig Steve McQueens ”12 Years a Slave” en bit över andra filmer på ämnet och når upp till det allra högsta betyget.

Efter den till stora delar misslyckade och själlösa ”Hobbit: En oväntad resa” verkar Peter Jackson med följe nu ha hittat formen igen. Åtminstone är man och nosar på den stig som kan leda till stordåd.

Fransmannen Michel Gondry är känd för sina visuella smällkarameller men gör för den delen inte avkall på att berätta starka och berörande historier. Hans senaste film känns ansträngd i sin lekfullhet och engagerar inte trots stjärnorna Audrey Tautou och Romain Duris i huvudrollerna. Filmen räddas av slutet och klassperspektivet, därav det något snälla betyget.

Repliker innehållande ordet bajskorv lockar högljudda skratt från den yngre publiken (tillika tilltänkta målgruppen) och filmen lär säkert, liksom förra, bli en succé hos den. Men även om manuset faktiskt den här gången antyder att arbete lagts ned på det, är tyvärr ”bajskorv” det roligaste också enligt undertecknad.

Tio år har gått sedan filmundret ”Old Boy – Hämnden” som tog storslam världen över dök upp på biograferna, och i fajten om rättigheterna till att regissera en remake har turen tillfallit Spike Lee. Mina förväntningar infriades. Det här var just så unket som jag trodde.

Cary Grant och Katharine Hepburn briljerar med det komiska samspel och den känsla för timing som gjorde dem till screwballfilmernas mästare. Drutta-på-ändanskämt har aldrig varit så underhållande.

En komedi som vill provocera med motbjudande skämt men är så skrattbefriad att självaste ”Movie 43” liknar ett mästerverk i jämförelse. Har man inte drömt om att se Adrien Brody imitera Clint Eastwood i rosa byxor så ska man nog se sig om efter ett annat DVD-nöje.

Bakteriefloran är hög när James McAvoy intar rollen som en kokainsnortande manschauvinist. ”Filth” är en ny ”Trainspotting”, smutsigare och mer skruvad än någonsin. Den kommer säkert att sticka till hos många men är samtidigt ett utmärkt bevis på filade färdigheter från andragångsregissören Jon S. Bairds sida.

”Victor och Josefine” är en underbart fin och färggrann familjesaga som berättas med relativt bleka men mer precisa penseldrag. Filmen är verkligen otroligt förtjusande för både stora som små och en sann fröjd för flera sinnen samtidigt.

Breakdansarfilmen ”Battle of the Year” ställer ”Bring It On” med Kirsten Dunst, Jessica Albas ”Honey” och de flesta mediokra, amerikanska dansfilmer som någonsin har gjorts i ett intensivt försonande ljus. ”De filmerna är genialiska”, tänker man efter en stund.

I sann Jason Statham-anda är ”Homefront” en actionfilm med biljakter och väldiga explosioner. Regissören Gary Fleder sätter inte ribban högt och det här är i stora drag en film vars uppdrag går ut på att stärka Jason Stathams bad ass-image.

Ja, jösses jäklar, minnet gör lustiga saker med en. Jag hade till exempel för mig att en speciell scen fanns med i filmen, vid en omtitt visade det sig att den bara finns i boken. Jag hade också för mig att filmen var bra. Och visst, det kunde vara värre, historien om den återvändande vietnamveteranen som ger sig in i tvekamp med en lokal poliskår vars omdöme luktar ganska illa, är för det mesta en ganska hygglig actionskröna, men dras ner av några alltför fåniga inslag.

Har man missat den ökända kalkonen vars inspelning skildrades i ”Ed Wood” så är det dags att gräva fram den gamla godingen ur arkivet. Det är den ultimata filmen av dess typ så dålig att den blir kul.

Ända sedan 80-talet har det diskuterats om att göra en film som kombinerar de paketerade musklerna hos Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger, men av olika orsaker har de aldrig fått till det. Förrän nu. Och även om den här fina lilla historien, om två tuffa män som försöker rymma från ett så kallat rymningssäkert fängelse, har sina stunder, är helheten något av en besvikelse. En underhållande besvikelse, för all del, men för ofokuserad för att fungera som något av allt den försöker vara.

Vem sa att livet är över när man närmar sig 70? Eller att man för den delen är slut som komediskådis? Morgan Freeman har vaknat ur sin autopilot-mode för första gången på två decennier, jag vet inte var de hittade Kevin Kline men jag är glad att de gjorde det, och Douglas och de Niro är också i god form i en charmig Vegas-komedi, som dock gärna kunde ta ut svängarna mer.