I mina ögon är Clint Eastwood generellt och överlag en väldigt ojämn regissör. Vissa filmer fungerar inte alls, medan vissa fungerar delvis men endast tack vare starkt manus och/eller Clints goda känsla för att välja bra skådespelare. Sedan finns det vissa som känns helt rätt på de flesta plan. ”A Perfect World”, hans sjuttonde (om jag räknat rätt) film bakom kameran, är en av hans allra finaste, en underskattad och aningen förbisedd historia om en råbarkad rymlings vänskap med en ung grabb.

Huvudrollsinnehavarnas järnstarka rollprestationer lyfter den här franska dramakomedin om två egocentriska skådespelare men tyvärr blir det både lite för bittert och gubbigt för att bära hela vägen hem.

Hugh Jackman drar på sig flanellskjortan och spelar en fader på bristningsgränsen som får uppleva en förälders värsta farhågor. ”Prisoners” är en fullpott som golvar med en skavande story.

New York Film Festival 2013 – Robert Redford kämpar för sitt liv mitt ute på Indiska Oceanen i en film som blandar det dramatiska med thriller-element på ett utmärkt sätt. Trots enbart en karaktär i hela filmen och knappt några repliker alls hålls spänningen och intresset uppe rakt igenom.

”Bourne Ultimatum”-regissören Paul Greengrass återvänder med sin handhållna kamera i ”Captain Phillips” till en katt och råtta-lek som utspelar sig ute på djupt, farligt vatten. De 134 minuterna som filmen löper fäster fokus vid koloniala strukturer och är ett drabbande och pulshöjande gisslandrama.

New York Film Festival 2013 – Stark trio i Phoenix, Cotillard och Renner i denna solida melodrama om den amerikanska drömmen och de europeiska invandrarna som korsade Atlanten för att ta del av den. Berättelsen kunde dock ha varit lite mer färgsprakande för att matcha skådespelarprestationerna.

London Film Festival 2013 – Nobelprisvinnaren Doris Lessings kontroversiella novell ”Kärleksbarnet” har blivit film. ”Perfect Mothers” är en banal historia om en romans med många törnar, som inte vill hjälpa åskådarna att förstå dess komplexa natur.

Efter några karriärmässiga felsteg är Lukas Moodysson tillbaka i det område där han gör det han gör bäst – ett starkt drama om unga outsiders. ”Vi är bäst” skildrar träffsäkert 13-åriga, rebelliska punkartjejer på 1980-talet med både humor, värme och trovärdiga karaktärer.

London Film Festival 2013 – Med många ikoniska rollprestationer i bagaget blev James Gandolfinis avslut till filmvärlden, ”Enough Said”, en allmängiltig och varm rom-com om skilsmässoterapi och att hitta sin andra hälft.

En svensk deckare på bio som faktiskt för en gångs skull är riktigt spännande på sina håll! Men den trivsamma mysterieintrigen och de suveräna unga skådespelarna till trots faller tyvärr familjefilmen på grund av dess tekniska innovationer och de onödiga komiska inslagen.

Den danska regissören bakom ”Män som hatar kvinnor”, Niels Arden Oplev, återförenas med Noomi Rapace i USA för att göra en thriller med Colin Farrell och Terrence Howard. Resultatet blir en trött amerikansk thriller i ännu tröttare nordiskt tempo – ett smörgåsbord av manushål och repliker lika meningsfulla som filmens titel.

Att uppdatera litterära klassiker till modern tid kan lätt falla platt. Indiefavoriterna Scott McGehees och David Siegels nytolkning har fin ton och träffar ofta rätt, men missar att komma under skinnet på filmens titelkaraktär.

London Film Festival 2013 – James Franco följer upp regissörskarriären med en adaption av ett verk som aldrig tidigare filmatiserats. ”As I Lay Dying” baseras på romanen under samma namn av William Faulkner och är en svårbedömd och tekniskt avancerad allegori som förtjänar både ris och ros.

”In a World…” är inte en storfilm och blir nog inte en internationell succé. Trots det är det som om hela Hollywood mumlar om den här filmen, och jag gillar den skarpt.

”Jag kallas Ernesto” är en engagerande och fin uppväxtskildring med historisk verklighetsbakgrund. Ibland känns det som att det spretar lite väl i intrigen men resultatet är ändå ett rörande och vackert vittnesmål om en svår tid som en gång var.

London Film Festival 2013 – I ”500 Days of Summer”-skaparnas senaste film är de en yngre duo som står i centrum, men huvudrollsinnehavarnas ringa ålder förhindrar den inte från att tilltala en bred målgrupp. ”The Spectacular Now” ska återkalla känslan av att ha fjärilar i magen men får inte mitt blödiga hjärta att smälta. Tyvärr kan jag kan inte stämma in helt i hyllningskören.

En egentligen rätt spännande berättelse som hade förtjänat bättre struktur och tydligare fokus. Det på många håll tighta fotot är dessutom alldeles för otydligt och redigeringen förstör tempot så att historien, trots intressant intrig och bra skådisar, till sist knappt engagerar alls.