Kombinationen av en ”Crossroads”-skådis, en medioker rappare och manusförfattaren bakom filmen ”Murder by Numbers” låter inte särskilt lockande på förhand men människorna på kabelkanalen AMC vet vad de sysslar med. ”Hell on Wheels” är en sevärd, överraskande och gedigen western-serie, dock med ett antal fatala brister.

Det är fyra av de tunga inledande orden i Kathryn Bigelows mästerliga ”The Hurt Locker” och de kan appliceras även här. I HBO:s ”Generation Kill” fokuserar man dock mer på bieffekterna av denna drog snarare än ruset, på ett alldeles enastående vis. Det är en skitig, välspelad och episk skildring av Irakkriget som läggs fram.

När volatila koncept som parallella universum, dubbelgångare, apokalypsen, tidsresor och artificiell intelligens ska utforskas i en och samma serie finns det väl ingen mer lämpad än J.J. Abrams att vända sig till. Med ”Fringe” levererar han en skönt drömsk upplevelse som dessvärre tappar kontrollen ibland.

”Familjen Macahan” har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Mina allra tidigaste minnen av TV-serier och film överhuvudtaget består av toner, bilder och scener från just den här mäktiga serien. Vi snackar tidigt 80-tal här och sedan dess har jag genom åren sett om den minst två gånger och känner jag mig själv rätt lär det knappast stanna vid det.

Vi lever nu onekligen i en tid där det mesta stöps om. Där remakes, reboots, you name it, pryder både biorepertoarerna och TV-tablåerna, ingenting är längre heligt. Så varför inte göra en TV-serie om det hela tyckte ett par, hör och häpna, amerikanska manusförfattare. Resultatet blev serien med den mycket passande titeln ”Episodes”. (Recension av säsong 1-2.)

Strax innan premiären av snutdramat ”Copper” hösten 2012 var vi minst sagt många som satt där extremt förväntansfulla. En serie beklädd med oerhört starka namn, med 1860-talets New York som skådeplats och med en kanal som BBC America bakom det hela kunde väl ändå inte gå fel? Tydligen, ”Copper” blev en rätt hyfsad besvikelse där eftersmaken av just bortkastad potential smakade som allra beskast.

Den skandinaviska kriminalvågen inom film och TV, scandinavian noir, har spritts över världen de senaste åren med ”Bron”, ”Millennium”-trilogin, ”Borgen”, ”Huvudjägarna” och ”Snabba Cash”. För att nämna några. Men Saga Norén och Lisbeth Salander får ursäkta, först och bäst var Sarah ”lusekoftan” Lund och ”Brottet/Forbrydelsen”.

Mitt under de brinnande, avslutande säsongerna av succéserien ”The Sopranos” föddes kabelkanalen Showtimes gangsterdrama ”Brotherhood”. Detta var sommaren 2006 och jag är väldigt lycklig att jag var en av de (alldeles för få) som snappade upp denna lilla pärla. Ni som missat denna; läs min recension, låt er hänföras och plocka genast upp serien!

”Sex, Power, Murder, Amen”, detta kunde man läsa på de posters som släpptes strax innan den amerikanska premiären av Showtimes historiska TV-serie ”The Borgias” den 3:e april 2011. Fyra starka och välvalda ord som självklart gjorde att man lockades, här skulle vi få en serie som utlovade nästan en ”The Sopranos”-lik handling fast i självaste Vatikanen! Uppfyllde ”The Borgias” förväntningarna?

En fantastiskt rolig serie som ofta bjuder upp till stora skrattsalvor. ”Bored to Death” är en varierad serie man inte tröttnar på förrän den är slut.

”Black Sails”, serien som ersatte Starz ultravåldsamma och vågade ”Spartacus”, blev väl inte direkt den serie som jag hade väntat mig. Pilotavsnittet lovade hyggligt gott, dessvärre började det dala redan i dess andra avsnitt och sedan hämtade den sig aldrig riktigt något mer. ”Black Sails”? Nä, snarare ”Black Fails”. (Recension av säsong 1.)

Efter det att Charlie Sheen 2011 lyckades ställa till det så pass illa att han fick sparken från komediserien ”Two and a Half Men” tappade helt klart den serien sin viktigaste karaktär. Medan Sheen satt och rullade tummarna på rehab satt jag själv och hoppades på att han snart skulle komma tillbaka, jag saknade helt enkelt klantarslet. Redan året därpå, i början av 2012, nåddes jag så äntligen av nyheten om att självaste kabelkanalen FX skulle producera en helt ny serie med juvelen Sheen i huvudrollen, gissa ifall jag blev exalterad?

Uppföljaren till Ivan Reitmans älskade spökkomedi når inte oväntat inte samma nivå som sitt original och skådespelarna är med undantag för den sevärda Peter MacNicol bortkastade. Men underhållande och lättuggat är det trots allt och specialeffekterna är roliga.

Ska man nämna en skräckkomedi om spökjägare finns främst en stark kultklassiker värd namnet. Ivan Reitmans genombrott (såväl som hittills bästa film) är likväl underhållande som spännande med förstklassiga skådespelare och effekter.

Ifall man skulle blanda filmerna ”300” och ”Gladiator” och sedan krydda det hela med en rejäl dos av kabelkanalen Starz klassiska aromer får man ”Spartacus” som serverad på ett fat. Ett fat fyllt till bredden av arenor, blod, våld, sex och diverse avhuggna kroppsdelar. En påfyllning behöver du knappast be om.