Brotherhood 2006-2008

Att denna serie ofta kallas för "The Sopranos" lillebror, lillasyster, okända kusin, whatever är definitivt helt befogat. Inte nog med att serierna mer eller mindre sändes samtidigt och att "The Sopranos" blev den avsevärt mer framgångsrika, de är dessutom rätt lika varandra i både handling, utförande och stil. "The Sopranos" är mycket riktigt en gigant i jämförelse med lilla "Brotherhood", men rent kvalitetsmässigt, manusmässigt, skådespelar- och karaktärsmässigt är klyftorna mellan dem faktiskt inte alls så enorma.

"Brotherhood" är mäkta underskattad, de flesta av er där ute som haft glädjen att se den håller nog med mig då jag säger att den fler gånger än en var där uppe och nosade på självaste eliten bland TV-serier. Nu blev dock inte "Brotherhood" äldre än tre säsonger, men vilka säsonger! Planerna på en fjärde säsong fanns, men "slutet" som de lämnade oss med i dess tredje säsong var ändå helt godtagbart. Alltid en liten tröst, det är dock aldrig roligt då man tvingas ta farväl av en serie i förtid. Tittarna svek helt enkelt, de tittade väl på... ja, ni vet nog vad?

Medan "The Sopranos" utspelar sig i New Jersey är det Rhode Island som är skådeplatsen för "Brotherhood", Providence närmare bestämt. Familjerna och kvarteren med den italienska påbrån är utbytta mot familjer och kvarter med irländska kopplingar och band. I centrum står framförallt familjen Caffee vilka är bosatta i arbetarkvarteret The Hill. En till synes mycket splittrad familj där den ena brodern Tommy (Jason Clarke) har höga ambitioner att göra karriär inom politiken och där den andra brodern Michael (Jason Isaacs) valt att skaffa sig makt genom helt andra metoder; rån, våld och utpressning. Michael Coffee tillhör nämligen New Englands irländska maffia. Till familjen Coffee hör även den okontrollerbare och explosive kusinen Colin Carr (Brían F. O'Byrne), Tommys fru Eileen (Annabeth Gish) samt mamma Rose (Fionnula Flanagan) som ihärdigt och med järnhand ifall detta krävs, försöker hålla ihop familjen trots stora motsättningar och grova meningsskiljeaktigheter.

Det är sannerligen mycket som det glimrar om i den här serien, inte minst skådespelarna. Jag tycker att både Jason Clarke och Jason Isaacs gör sina livs roller (hittills) som det omaka brödraparet. Att få se Fionnula Flanagan från den gamla klassikern "Familjen Macahan" briljera är också en fröjd för ögat. En skådespelerska som tidigare fått alldeles för sparsmakat med välskrivna roller. I "Brotherhood" tilldelas hon dock äntligen en roll värdig hennes kapacitet. Egentligen skulle jag kunna sitta och namedroppa toppskådisar från "Brotherhood" hur länge som helst; Brían F. O'Byrne, Ethan Embry och så vidare, men då blir jag bara långdragen. Ni fattar ändå poängen; magnifikt skådespeleri. Självklart ska även alla dessa karaktärer hyllas, för i "Brotherhood" finns det, inte helt olikt "The Sopranos", väldigt gott om dem. Man känner med dem, man gläds med dem och man lider med dem. Då man tilldelar karaktärer tillräckligt med djup, känslor och mänskliga drag som de gjort i just "Brotherhood" så är det också väldigt svårt att misslyckas.

På pluskontot hittar vi även manusen, de flesta skrivna av skaparen Blake Masters himself. En mycket duktigt manusförfattare som jag verligen ser fram mot att se fler serier från. Hans "Brotherhood" var faktiskt från början tänkt till att bli en film, men då alla de stora (läs stela, fega och vrånga) filmbolagen tackade nej bestämde han sig för att göra en TV-serie av det hela istället och Showtime nappade direkt. Tack för det, ska det satsas på något nyskrivet tillika otestat får man bege sig till en TV-kanal. "Brotherhood" handlar om väldigt mycket och innehåller fler än en historia, i fokus står naturligtvis familjen Coffee och deras motsättningar sinsemellan, men serien är så mycket mer än så. Genom alla dessa historier fick även Masters chansen att ta ut svängarna lite och på detta sätt verkligen skapa både dramatiska och riktigt påtagliga scener och situationer. Manuset blir liksom levande, man dras in i serien och lever med dessa karaktärer och deras öden. Sådant prisar jag vilken dag, eller natt, som helst.

Så här efter pluskontot trodde ni säkert att jag slutligen skulle snubbla in på minuskontot? Det blir det inget av med, ty  "Brotherhood" har inget nämnvärt som jag vill sätta in till något minuskonto. Istället kan jag mer än gärna fortsätta att ösa in på pluskontot. Miljöerna och fotot är definitivt två aspekter som ska in där illa kvickt, det är riktigt tuffa, slitna kvarter och liv som återspeglas och man har dessutom haft den goda smaken att inte förhärliga något. Våldet gör ont, brustna hjärtan blöder, mord får konsekvenser, språket är hårt men ack så träffsäkert och betydelsefullt, och ingenting är så enkelt som svart eller vitt, vi snackar gråzoner här och som jag älskar gråzoner! Att serien är inspelad på Rhode Island, Providence på plats är givetvis också något som förstärker seriens realitet och natur, jag önskar verkligen att fler film och TV-serieskapare kunde sträva efter sådant.

Sådana här serier där främst familjen/familjerna står i fokus och där maffia, gangsters, politik och allmän kriminalitet färgar vardagen, faller antagligen inte alla i smaken. Det har dock bevisats om och om igen att vi är väldigt många som sväljer sådant här med hull och hår, som helt enkelt fullständigt älskar det. Ni som vet med er själva att jag talar till just er nu och som fortfarande inte har sett "Brotherhood"; grattis! Ni har en av de absolut bästa och mest välspelade dramathrillers framför er, seså, iväg och plocka upp den!

"If you can fill the unforgiving minute with 60 seconds worth of distance run, yours is the earth and everything that's in it. And which is more, you'll be a man." - Tommy Caffee