Då ”Deadwood” anlände till våra TV-apparater våren 2004 påmindes jag sannerligen om varför jag älskar västerngenren så innerligt. Inte sedan ”Familjen Macahan” hade jag beskådat något som uppslukat mig något så totalt i den här TV-genren och då ska man ändå komma ihåg att dessa serier skiljer sig ganska markant från varandra. Visst, de är båda västerns, de har sheriffer, väldiga landskap, guldrushar samt bovar och banditer. Men HBO:s ”Deadwood” gjorde allting så mycket råare, skitigare, blodigare, våldsammare, kargare och framförallt verkligare!

”The Wire” är en otroligt mångbottnad polisserie, med det mest intensiva och engagerande berättandet du kan tänka dig. Det här är rörliga bilder i sitt esse, så nära de bara kan komma en välskriven roman. Och även om det tar några kapitel, eller säg avsnitt, att helt komma in i historien så är man efter dessa så inne att man inte längre kan eller vill komma ut.

Att man en dag skulle få se en biffig, försupen och smått psykotisk Jude Law med massiva polisonger och svikande hårfäste inleda en film med en explosiv monolog om sitt könsorgan var det nog ingen som väntade sig. Hur som helst är det en genialisk öppning, och därifrån tas vi med på en vild, testosteronstinn och gränslöst underhållande resa ner i smutsen på de brittiska gatorna.

Precis som öppningstexten säger, ”A picture with a smile and perhaps a tear”. Det är en komedi men den är fylld av sårbarhet och tragedi, ödets ironi. Trots det är den inte ingen melodramatisk eller melankolisk. Det är som det är och man går igenom livet på bästa möjlig sätt.

Tittarsuccé, fina recensioner och tunga priser. Fenomenet ”Solsidan” har nu gått i fyra säsonger och har haft miljonpublik sedan start. Serien utspelar sig i Solsidan, Saltsjöbaden med gräddan av humorsverige i rollerna. Det är svårt att skriva om en serie som ”alla” har sett men jag tänkte göra ett försök och analysera seriens storhet.

”De omutbara” är en nästintill perfekt film i sitt slag. Den är spännande, underhållande och våldsam och lyckas, trots det, visa stunder av mänsklighet och kärlek.

Med “Downton Abbey” har skaparen Julian Fellowes lyckats med något som allt för få perioddramer om aristokratiska britter lyckats med, nämligen att låta oss i publiken komma innanför den välpolerade ytan.

Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?

Uppföljaren till stundtals hysteriskt roliga ”21 Jump Street” går möjligtvis att förlåta för att den försöker göra exakt samma sak en gång till, men hade behövt en jämnare nivå på humorn för att inte framstå som en misslyckad och direkt cynisk, men här och var småcharmig, kopia.

”Äkta människor” är en prisad och världsberömd svensk sci-fi som fungerar som en trojansk häst. Det är underhållning men i magen på hästen finns det gott om politiska frågeställningar. (Recension av säsong 1-2.)

Det svåraste i denna värld, är att leva i den. Det näst svåraste är att på ett rättvist sätt förklara ”Buffy och vampyrerna” för någon oinsatt. Att förklara, för någon som inte håller med, varför serien om en ung blond tjej som jagar vampyrer (och andra demoner) i high school-miljö är en av tidernas allra bästa. Och viktigaste. Det är jättesvårt. Kanske till och med omöjligt. Men jag tänker göra ett försök.

Många var de serier som bröt ny mark under det, för just TV-serier, gyllene 00-talet. Showtimes ”Dexter” var definitivt en av dem. ”Dexter” var även en av de serier där det vågade satsas på en äkta antihjälte. Att Showtime tog innebörden av en antihjälte till en helt ny nivå får väl nästan räknas som en underdrift. Att lyckas få miljoner av tittare att sympatisera med en seriemördare kändes nog på förhand extremt långsökt, men som de lyckades. Detta är en serie om seriemördare!

Serien som tog över ”Vänner” som sitcom om unga, vita, dejtande heteron i NYC är numer ökänd för sitt hatade finalavsnitt. Men här fanns – trots unken kvinnosyn och en del stereotyper – under sina bästa stunder en kul, rapp och tänkvärd TV-serie med drabbande igenkänningshumor.

För dig som saknat ”Ally McBeal” och längtat efter ett advokatdrama med lite corky karaktärer, kärlek på jobbet och någorlunda märkliga fall så kan du i ”Suits” få ditt lystmäte mättat. Men förvänta dig inga dansande bebisar. (Recension av säsong 1-3.)

Åttio minuter med världens snällaste brevbärare blir lite för mycket av det goda.

HBO:s kitschiga vampyrssaga närmar sig sitt slut och Patrik Linderholm ser tillbaka på en TV-serie som, trots sina brister, alltid har haft gaddarna utfällda och inte varit sena med att bita tag. (Recension av säsong 1-6.)