När filmskaparen Steven Soderbergh efter många års rykten drog sig undan från branschen var det många som blev besvikna. Men att Soderbergh pensionerat sig från just film betyder inte att vi inte längre får se hans utsökta rörliga bilder. Med perioddramat ”The Knick” hamnar han mitt i TV-världens spännande renässans och levererar på mästerlig nivå.

Efter en första skakig uppföljare till mästerliga ”Tillbaka till framtiden” återvände Robert Zemeckis, Marty, Doc och company en tredje gång för att avrunda sin berättelse. Inte heller den här gången är man i närheten av ettans monumentala kvalitet, men problemen är nu av helt annan karaktär.

Uppföljarsjukan slog dessvärre till med full kraft när Robert Zemeckis fick uppgiften att leverera nummer två i sin ”Tillbaka till framtiden”-trilogi. Den är bra, men också så pass överfull och spretig att föregångarens enkelhet, intensitet och briljans tappas på vägen.

Det finns få filmer som inkapslar 1980-talet så komplett som Robert Zemeckis fulländade klassiker ”Tillbaka till framtiden”. Tillsammans med producenten Steven Spielberg och manusförfattaren Bob Gale gav han oss en oändligt underhållande film vars intelligens, humor och visuella glans håller till fullo än idag.

Ångest är måltavlan i danska ”En andra chans” som närmar sig smärtpunkter och bjuder upp till moraldiskussion. Skådespelet vacklar till och från men skärskådningen av en familj på bristningsgränsen träffar helt rätt från start till mål.

Den bästa krigsfilmen jag sett på länge har inga stora stridsscener. Inte heller massiva datorgenererade arméer som anfaller, inga flygplan som bombar storstäder. Den handlar i all enkelhet om fem män i en stridsvagn döpt till Fury. Och det räcker långt så.

Dramat
om en palestinsk bagare som hamnar mitt i striden mellan
frihetskämpar/terrorister och militären i Israel känns mer aktuell än någonsin.
Men den berättar också en spännande historia med flera lager och starka budskap.

Maggie Gyllenhaal gör sin hittills bästa roll i detta imponerande hantverk som snarare nyanserar än polariserar Israel/Palestina-konflikten.

Gamla skräckfilmsbolaget Hammer återskapar återigen old school-atmosfären i den här brittiska rysaren, ”baserad på verkliga händelser”. Men ribban i genren är så pass höjd vid det här laget att den här, trots några kusliga ögonblick, inte når hela vägen fram.

Boken ”Testament of Youth” har blivit kallad en av de starkaste krigsmemoarerna genom tiderna men adaptionen lämnar mycket att önska. Filmen om hur Vera Brittain kom att bli en av pacifismens stora förespråkare fångar en tidsanda då kvinnans ställning i samhället började diskuteras men bryter inte ny mark i övrigt.

Med hopp om att göra vegetarianer av oss alla, kommer här den svengelska rysarkomedin som avslöjar den hemliga ingrediensen i en 100-procentig amerikansk burgare.

Det är inte den mest originella historia om demonbesatta föremål som jag har sett och emellanåt känns helheten för polerad och tillrättalagd. Men samtidigt är filmen från början till slut fasansfullt underhållande och när väl Annabelle skräms så gör hon det minst sagt med besked.

Reese Witherspoon gör sin livs roll i en inspirerande berättelse baserad på en sann historia som präglas av både skönhet och svärta. ”Wild” är en storslagen upplevelse som följer en kvinnas långa vandring längs Pacific Crest Trail och rör mig till tårar.

Familjedeckare med fina färger och på sina håll riktigt charmiga figurer. Jag måste erkänna att jag fortsatt är tveksam till den digitalt konstruerade bakgrunden vilket mer eller mindre hela tiden bekymrar mig. Dock rycks jag ändå med i den enkla historien som man som vuxen utan större ansträngning gott kan slösa en dryg timme på.

På ålderns höst har Liam Neeson format sig en egen hylla bland hämndrullar som en ostoppbar, väderbiten rättskipare med lika nära till pistolen som whiskeyglaset gör han ständig kassasuccé. Men hur kapabel han än må vara kan han omöjligt göra allt själv. I ”A Walk Among the Tombstones” får vi en ganska svag thriller som inte känns helt färdigkokt, även om Neeson givetvis är hur hårdkokt som helst.

Denna dramaserie är så charmig att den får rosorna att blomma i förtid och trädgårdstomtarna att dansa glatt i safttanternas rabatter. Så söt att artärerna täpps igen och tårkanalerna får jobba på högvarv. Om du låter dig svepas med av ”Gilmore Girls” vassa dialog och absurda humor får du förbereda dig på timvis med mys i dess rätta bemärkelse och en hel del småätande.

Filmen som ska vara Oliver Stones favorit i sin egen filmografi är en skicklig konspiratorisk nagelbitare med en perfekt ensemble. Den är nästintill mästerlig.