Ett helt år väntade jag alltså på en fortsättning som aldrig kom. Men jag är inte bitter, nej då, inte heller arg, men dock rätt uttråkad och också ganska besviken för att jag nu måste ge mig till tåls ännu ett år och hoppas på det där, som ändå någonstans fortfarande känns som värt att vänta på.

François Ozons senaste dramakomedi utmanar könsnormer på ett välkommet vis. Tyvärr är gör inte den lovvärda ambitionen mycket för att rädda en hopplöst sentimentalt såsig film som aldrig vet att sluta i tid. Till slut blir det en klyscha för mycket.

Italiens officiella Oscarskandidat blev liksom Ruben Östlunds ”Turist” snuvad på den prestigefulla nomineringen till själva galan. Inga jämförelser i övrigt – ”Girighetens pris” är en angelägen moralsaga som ändå aldrig riktigt lyfter mot några alpina höjder.

Ena stunden har Christopher Meloni djupa konversationer med
en talande konservburk. I den andra har Bradley Cooper och Michael Ian Black passionerat
samlag bland basketbollar i en vedbod. Det är en genialiskt galen komedi som
pendlar mellan tokiga infall och charmiga karaktärer. Och rent ensemblemässigt
är det så nära en parodiversion av ”Short Cuts” man kan komma.

Blandade känslor uppstår när man återser denna Disney-klassiker. Å ena sidan är det bubblande, nostalgisk barndomsglädje över de charmiga mössen och de glasa sångnumrena. Å andra sidan tvingas vi på en blek hjältinna och rätt förlegade könsroller.

”Hotell Marigold 2” är en riktigt ljuvlig fortsättning på de brittiska pensionärernas äventyr i Indien. Trots döden som hela tiden av naturliga orsaker lurar i periferin, är detta en ovanligt upplyftande och härlig feelgood-film för egentligen vilken åldersgrupp som helst.

Att ”gå en mil i någons skor” är ett en gammal sägning som används för att illustrera hur det är att sätta sig in i en annan människas liv. Just detta får Adam Sandler bokstavligen göra i nya komedin ”The Cobbler”. Att ”inte döma en bok efter dess omslag” är också ett gammalt uttryck, men även om ”The Cobbler” skiljer sig ganska mycket från traditionella Adam Sandler-filmer så lämnar den fortfarande mycket att önska.

Åtta halvtimmesavsnitt av intelligent humor och vardagliga bekymmer är ”Togetherness”, bröderna Jay och Mark Duplass TV-debut.

Magnifika rollprestationer lyfter denna stillsamma thriller om kapitalistiska drömmar och kompromisser man är redo att göra för att nå dem. Måhända att det är något enformigt emellanåt, men det finns ändå ett tydligt driv framåt så att jag som åskådare hela vägen känner mig investerad i det jag ser.

Mellan kreddiga Oscarsrullar kan det vara skönt att låta
hjärnan vila till opretentiös popcornunderhållning, gärna där högt aktade
filmstjärnor has ihjäl av illvilliga utomjordingar. Say no more – ”Mars Attacks”!

Spänningsnivån i denna klaustrofobiska ubåts-thriller är det inget fel på, men handlingen drivs framåt av alltför många icke-trovärdiga episoder vilket gör att det, ju mer tid som passerar, känns som en allt tunnare historia.

Neill Blomkamps tredje långfilm är avsevärt mycket bättre än manushaveriet ”Elysium”, utan att för den sakens skull komma upp i samma triumfatoriska höjder som den omedelbara klassikern ”District 9”.

Frankrikes motsvarighet till Wes Anderson, Jean-Pierre Jeunet, har gjort en familjefilm som är föremål för samma kritik som riktats mot filmerna av amerikanska bildberättaren. För mycket yta, för lite innehåll. Hans första engelskspråkiga film sedan ”Alien: Resurrection” är inte mycket att vara mallig över.

”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”: bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.

Rysslands Oscarsbidrag är en storslagen sorgesång över det meningslösa i den lilla människans kamp mot korruption och girighet. Det är enstående vackert filmat, välspelat och trots sin långa speltid – oavbrutet fascinerande.

1946, silkesskimrande foto med tuschsvarta seriealbums-skuggor. Skön, kurvig brud i högklackat och rött läppstift bankar skiten ur ryssar till toner av jazzmusik. Cool feminist möter ”L.A. Noire” i början på kalla kriget. Onding korresponderar med superskurk via en trådlös, futuristisk skrivmaskins- telegraf. Äntligen en ny Buffy, men förflyttad till Marvels universum. Introt sa KAPOW för att sedermera tona ut till ett mer lågmäld flopp.

Långt innan ironiska mustascher, T-shirts och handsnidade köksknivar, skapade den 19-åriga Helen Schiller, med Ben Stiller i regissörsstolen, ett imponerande, pricksäkert och pinsamt porträtt av Generation X. Stundvis är det så plågsamt att beskåda att jag bara vill gömma mig under filten. Inte enbart för karaktärernas överspel, utan också för att de fångat hur överdrivet, men synligt omedvetet, hårt man i 20-årsåldern jobbar för att verka cool.