Filmens skönhet och de helt otroliga och fantastiskt trovärdiga miljöerna tar andan ur mig inledningsvis och efteråt lämnar jag snyftande salongen. Visuellt och känslomässigt kapitulerar jag således fullständigt för det jag ser, även om det är något väldigt väsentligt och mycket påtagligt som saknas i själva berättandet.

Netflix senaste tillskott i seriebanken är fullt av knark, kriminalitet och korruption – men känns ibland mer som en historielektion än ett nyanserat drama.

Estländsk-georgiska ”Mandarinodlaren” nominerades till en Oscar för bästa utländska film förra året men fick se sig slagen av Pawel Pawlikowskis mästerliga ”Ida”. Bägge filmerna intresserar sig för nationella trauman och är mer eller mindre omistliga.

Mycket smygande, en del action och lite gammalt hederligt barnakastande (!) på toppen, men inte särskilt intressant.

Tre år efter att den första Dior-visningen under Raf Simons ledning ägt rum kommer filmen ut om det. Känns inte sådär jätterelevant idag och det är heller inga nya sanningar som avslöjas. Frédéric Tcheng får fet bakläxa för ”Dior & I”.

Har man sett ett barn stampa ihjäl myror för nöjes skull förstår man varför Pixar fascinerades så av dessa små varelser att de valde att göra en barnfilm med dem i fokus. Många har svårt för insekter och bara därför är det briljant att försöka charma biopubliken med myror, gräshoppor, spindlar och cirkusloppor. Men trots sitt goda uppsåt är storyn sövande förutsägbar. Detta är inte Pixar när de är som bäst.

“Absolutely Anything” lät intressant av flera skäl. Det är en science fiction-komedi med Monthy Python-nostalgi, nyinspelad musik av Kylie Minogue, men är också Robin Williams sista roll innan han gick bort. Men filmen känns redan plågsamt förtäljd.

Snyggt, långt, och inspirerande. ”Straight Outta Compton” är en ghetto-resa deluxe fylld med dunkande beats och smått fantastiska skådespelare.

”Det vita folket” berättar en kraftfull och mörk, sci-fi-förpackad historia som ligger närmare vår verklighet än vad man vill tro. Kusligt, högaktuellt och rasande snyggt om människorna som samhället svikit.

Som en riktigt excentrisk filmskapare kastar Kay Pollak in alla möjliga känslor i sin omotiverade ”Så som i himmelen”-uppföljare, och hoppas att något ska fastna. En himmelsk röra blir det emellanåt, men man kommer inte ifrån att ”Så ock på jorden” också är ett trivsamt lyckopiller.

Om det finns någon film som får sägas symbolisera hjärndöd dussinaction från Hollywood så kan det mycket väl vara 2015 års upplaga av ”Hitman”. En papperstunn story och svagt manus balanseras dåligt av en lång rad actionscener vi redan sett förut.

Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här. Och ännu mer sällan har någon sagt ”Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här” och menat det som ett positivt omdöme.

”Ricki and the Flash” är en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer. Bra musik och sköna karaktärer lyfter denna rätt alldagliga historia om en kvinna som vill något annat i livet. Manuset är välskrivet och huvudrollen spelas av ingen mindre än Meryl Streep, vilket såklart inte helt otippat ger det hela än mer lyft.

Ska man göra en filmtvåa på samma nivå som originalet krävs nog en Coppola – eller som i detta fall Pixar. Vår favoritleksakscowboy Woody & co fortsätter att leverera charmig underhållning.

Ganska tröttsamma upprepningar av ”Sinister” från 2012 och en hel del annat som man redan innan sett i någon form gör att denna uppföljare inte blir mer än knappt sevärd. Lite läskig är den förvisso stundvis och på sina håll riktigt välspelad, men i övrigt förblir den ganska lam.

Sebastián Silvas prisade nya queerdrama målar upp en intressant premiss men slarvar bort den helt i processen.

MovieZine såg dokumentären om den Oscarsnominerade och bortgångne Elliott Smith på Way Out West.