Hur många gånger kan man paketera om samma film, sätta en ny siffra på affischen, byta ut några skådisar och lura en godtrogen biopublik på pengar? Nu vet vi svaret.

Älskade man ”Dagboken” och andra filmer som pushar villkorslös, passionerad kärlek framför någon slags trovärdig dialog eller fördjupning i historien så kolla in den nya av Nicholas Sparks. För andra finns inte mycket att hämta här.

Osäkert om någon kände ett stort behov av en påkostad prequel om Peter Pans förhistoria men här är den. Såvida du inte är ett stort fan av 3D-effekter, Buttericks-kostymer, whitewashing och en överspelande Garrett Hedlund så bör du hålla dig borta.

”Grandma” är en underbar och otroligt mysig amerikansk indiefilm om familj och försoning. Historien är till synes väldigt enkel, men utvecklas med tiden till en nyanserad feministisk (och därmed mycket viktig och allmängiltig) berättelse om liv och död, kärlek, vänskap och kvinnors kamp genom tiderna.

Filmatiseringen av ungdomsromanen ”Det borde finnas regler” visar tendenser på en lovande svensk ungdomsfilm, men luften hinner pysa ur i denna tillbakahållna regidebut.

Steven Lisbergers science fiction-äventyr står sig inte lika bra idag som den gjorde under genrens glansdagar – men vi finner ändå stor fantasifullhet i denna ambitiösa 80-talsklassiker.

Adam Sandlers monster-uppföljare slår besöksrekord på bio, och visar också framfötterna på andra sätt med en jordnära handling och många skratt. ”Hotell Transylvanien 2” är en liten oktoberbagatell för de minsta som underhåller på enkla premisser.

“Frank”-regissören Lenny Abrahamsons filmatisering av Emma Donoghues Joseph Fritzl-inspirerade bästsäljare gör boken rättvisa. “Room” är en vacker och otroligt gripande berättelse som drivs av starka rollprestationer.

Stephen Frears tar oss med på en rafflande färd i sin nya film. “The Program” handlar om hur en av världens mest ökända atleter, Lance Armstrong, kom undan med fusk efter fusk framför hela världens ögon. Filmen är en maxad thriller men den ojämna dramaturgiska kurvan distraherar.

”Brooklyn” är ett vackert porträtt av 1950-talets New York och Irland, och en ärlig skildring av hur det är att varken höra hemma här eller där. Men trots att berättelsen innehåller de nödvändiga bitarna så saknas fyllningen – det som gör att vi inte bara förstår protagonistens dilemma utan verkligen kan leva oss in i det.

Gotisk romans blandat med skräck känns som en oerhört lyckad symbios, men det är lättare sagt än gjort att samtidigt hålla både perioddrame-nördar och skräckfantaster nöjda. Men Guillermo del Toro lyckas göra ”Crimson Peak” till en film väl värd att se i Halloweentider.

Filmserien som ingen frågade efter mer av är tillbaka. Men frågan är om ”The Transporter”-serien kan överleva utan Jason Statham vid ratten.

Tyska dramathrillern ”Victoria” är ett häftigt stycke film. Inte alls tack vare sin handling – bankrånarstoryn lämnar mycket att önska – men för att den är filmad i en enda lång tagning. Det som imponerar mest blir också en plågsam begränsning för filmskaparna.

Du ligger och har det gött med nappen i munnen och förundras över mobilen med de exotiska djuren som dinglar ovanför huvudet när två skuggvarelser skymtar förbi i korridoren utanför sovrummet. Du försöker skrika och vifta med armarna, men är som förlamad. Skuggorna rör sig in i rummet mot huvudänden på din spjälsäng. Deras ögon är två svarta hål och deras flin girigare än en clowns. Men vänta nu, dokumentär sa du?

Enbart skådespelarensemblen i detta naturromantiska, gedigna snyftdrama får en att kippa efter andan. Anthony Hopkins, Aidan Quinn, Julia Ormond bådar för smäktande dialog, för att inte nämna Brad Pitt med sin långa, svallande hårman. Kompositören James Horner har fläskat på med tunga pianoslingor, sköra stråkar och allas vår älskade panflöjt. Men visst är det vackert, och de gröna vidderna har fångats med en fantastisk precision.

Hollywood talar ut om gamla lik i garderoben i biopic om ett otroligt livsöde. “Trumbo” är ett makalöst stycke filmhistoria som skildrar uppgång och fall hos en av 1940-talets ledande yrkesberättare som hänfört miljontals med sina historier på vita duken. Men som alltid när boven själv öppnar upp om sina egna tillkortakommanden tangerar filmen att förse historien med en vänligare ton än den verkliga.

Carey Mulligan briljerar i årets kanske viktigaste film om Storbritanniens tidiga progressiva feministrörelse. ”Suffragette” är en våldsam historia baserad på verkliga händelser och är i allra största grad relevant fastän den på vissa punkter motsäger sig själv. Patriarkala strukturer ifrågasätts men inte vithetens hegemonin, ”en för alla, alla för en” verkar inte gälla riktigt hela vägen.