Tiden flyger i väg när man har ”roligt”: avsnitt tre av fyra i vårens Beck-säsong med titeln ”Vägs ände” är redan här, och visst känns det som att vägen tagit slut. Det finns inget mer nu – en tom återvändsgränd.

Hade det faktum att ingen i “Gods of Egypt” är egyptier varit filmens främst brist så hade jag kunnat vara mer generös betygsmässigt. Men tyvärr är det filmens minsta problem.

Den kan lätt klassas som en korkad, okänslig och klumpig actionrökare som får ”24” att likna ett Scorsese-verk. Men lämna hjärnan hemma och ”London Has Fallen” fyller sitt syfte som öronbedövande pang-pang-fest i 90 minuter. Mycket smällar för biljettpengarna i Babak Najafis internationella debut.

Detta är ett lågmält, men välberättat drama om rivalitet två åldrade bröder emellan i en liten by på Island. Det är otroligt anspråkslöst, fast desto mer berörande och så fantastiskt vackert att jag stundvis gapar av förtjusning i min biofåtölj.

När regissören Ramin Bahrani återigen rör sig i de socialekonomiska ytterkanterna i USA viker han sällan undan för den brutala sanningen, och gör med det även ett närgånget porträtt av individens påverkan.

Melodin till ”Ducktales”, ooh-ooh-ooh, sätter sig direkt på hjärnan och väcker till liv minnen från mysiga hemmakvällar då jag förväntansfullt satt fastklistrad framför TV:n. Därför trodde jag att det skulle bli storartat att se om ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan”. Men även om jag fortfarande läser ”Kalle Anka” i badkaret och trots att filmen är baserad på skickliga Carl Barks berättelser blev jag både besviken och uttråkad.

”Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny” är på många sätt sin föregångare upp i dagen förutom i en viktig aspekt. Det är en blek kopia.

En brasiliansk handritad animerad film har gått och blivit en snackis i festivalsvängen. Och det visar sig att ryktet är sant, för Alê Abreus andra långfilm är en smått briljant liten uttrippad saga så långt ifrån Disney och Pixar man kan komma.

Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta oss av Sacha Baron Cohen, och spionkomedin ”Grimsby” är inget undantag. Vill man studsa som en flipperkula med polerna ”hysteriskt roligt” och ”skit” (bokstavligt talat) så är det bara att boka biobiljetten.

Disneys senaste animerade film är en deckare, men samtidigt en underbar solidaritetssymfoni om vänskap och empati världens alla djur emellan. Det är spännande, charmigt och väldigt tänkvärt för både stora och små.

Netflix har värvat humorgurun Judd Apatow till sitt senaste tv-serieprojekt, och även om ”Love” mest känns som en längre version av en generisk romcom så finns det ändå mycket hjärta i detaljerna.

Så vansinnigt mycket bättre än boken den baseras på, med en ganska lagom mix av komik, romans och zombies är ”Pride and Prejudice and Zombies” en hyfsat underhållande film. De val man tagit för att distansera sig från förlagan fungerar över förväntan och hade bara Mr Darcys karaktär fått en bättre och lite mognare behandling så hade det kunnat bli riktigt bra.

”Blood Simple” från 1984 är en Texasbaserad, svettig thriller skapad av Joel och Ethan Coen. Filmen är otvivelaktigt en av de bästa moderna noir-filmerna och även om den i annat fall kanske inte kan kallas modern längre, så kommer den aldrig kännas förlegad. Kryddad med spänning, mörk humor och en fullständigt fantastisk Frances McDormand i huvudrollen är detta ett måste-se-mästerverk för vilken filmälskare som helst.

Den klassiskt förbannade kärlekshistorien är temat i Hjalmar Söderbergs högt aktade “Den allvarsamma leken” som är förlagd i Gammelsverige i början av 1900-talet. Filmatiseringar av litterära klassiker fastnar ofta i en högtravande och främmande form men Pernilla August visar prov på elegant filmskapande – filmen känns varken blek eller tråkig fastän den håller sig relativt trogen till originalet.

S. Craig Zahlers eminenta regidebut kom som en blixt från en klar himmel och slog ner med full kraft på min hemmaplan. På smått briljant vis mixas bekanta genrer ihop och kommer ut på andra sidan som något nytt och fräscht.

Om det är någonting vi har lärt oss efter filmer som “Schindler’s list”, “Inglourious Basterds” och “Pianisten” är det att blodtörstiga tider lockar fram de vidrigaste, mest inhumana kvalitéerna hos oss. Men Vincent Pérezs film fokuserar mer på legimiteten i att bryta mot ett politiserat rättsväsende än chockeffekter. “Alone in Berlin” kretsar kring ett tyskt par som ger fingret åt Führerns propaganda.

Coen-brödernas andra långfilm bjuder på en Nicolas Cage i högform och en rejäl dos av deras absurda humor, men ibland börjar det likna lite väl mycket en dålig sydstatsbuskis.