Tyska dramathrillern ”Victoria” är ett häftigt stycke film. Inte alls tack vare sin handling – bankrånarstoryn lämnar mycket att önska – men för att den är filmad i en enda lång tagning. Det som imponerar mest blir också en plågsam begränsning för filmskaparna.

Du ligger och har det gött med nappen i munnen och förundras över mobilen med de exotiska djuren som dinglar ovanför huvudet när två skuggvarelser skymtar förbi i korridoren utanför sovrummet. Du försöker skrika och vifta med armarna, men är som förlamad. Skuggorna rör sig in i rummet mot huvudänden på din spjälsäng. Deras ögon är två svarta hål och deras flin girigare än en clowns. Men vänta nu, dokumentär sa du?

Enbart skådespelarensemblen i detta naturromantiska, gedigna snyftdrama får en att kippa efter andan. Anthony Hopkins, Aidan Quinn, Julia Ormond bådar för smäktande dialog, för att inte nämna Brad Pitt med sin långa, svallande hårman. Kompositören James Horner har fläskat på med tunga pianoslingor, sköra stråkar och allas vår älskade panflöjt. Men visst är det vackert, och de gröna vidderna har fångats med en fantastisk precision.

Hollywood talar ut om gamla lik i garderoben i biopic om ett otroligt livsöde. “Trumbo” är ett makalöst stycke filmhistoria som skildrar uppgång och fall hos en av 1940-talets ledande yrkesberättare som hänfört miljontals med sina historier på vita duken. Men som alltid när boven själv öppnar upp om sina egna tillkortakommanden tangerar filmen att förse historien med en vänligare ton än den verkliga.

Carey Mulligan briljerar i årets kanske viktigaste film om Storbritanniens tidiga progressiva feministrörelse. ”Suffragette” är en våldsam historia baserad på verkliga händelser och är i allra största grad relevant fastän den på vissa punkter motsäger sig själv. Patriarkala strukturer ifrågasätts men inte vithetens hegemonin, ”en för alla, alla för en” verkar inte gälla riktigt hela vägen.

Den tredje filmen om barndetektiverna Lasse och Maja är också den hittills bästa i serien. Det är inte lika tillgjort i kulisserna och intrigen är om inte direkt unik så åtminstone ganska spännande och absolut lite mer att bita i än vad som kanske brukligt är i en barnfilm.

Robert De Niro och Anne Hathaway utgör på papperet en trevlig skådespelarduo. Tråkigt nog har deras respektive agenter gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att låta sina klienter försätta sig i denna banala, sentimentala och direkt förnuftstrotsande smörja.

När Michael Moore nu kommer tillbaka efter sex års paus, är det med hans kanske roligaste film hittills. Och vi européer som älskar hans sätt att förlöjliga Amerika och dess idéer, samtidigt som vårt egna synsätt hyllas bortom all objektivitet, kan inte få en bättre upplevelse än i ”Where to Invade Next”.

En oemotståndligt gullig och fullständigt oförarglig animerad film som kanske inte direkt underhåller skiten ur mig men som ändå lyckas roa lite lätt mellan varven. Den yngre delen av publiken är däremot helt klart mer entusiastiska och enormt engagerade i det muntra biäventyret som utspelades på duken.

Drömmen om ett anständigt liv och pengar för dagen lever på husvagnslägret i Peter Grönlunds långfilmsdebut ”Tjuvheder”, som skildrar konsekvenserna av att leva som missbrukande kvinna i samhällets marginaler. Starka rollprestationer från både skådespelare och amatörer injicerar mycket värme och humor i skildringen av gemenskap och utsatthet i en värld långt från medelklassnormen som råder, både i samhället och den svenska filmen.

“We are your friends”, i vilken Zac Efron axlar rollen som aspirerande plattvändare, har kallats för en ny “Spring Breakers” men att slänga med sådana jämförelser är att överdriva. Många bikinikroppar syns i bild men filmen är betydligt mer dåsig och banal.

Ron Howards verklighetsbaserade rymddrama var nominerad till nio Oscars (vann två) och även om det varken är Howards bästa film eller den bästa filmen som utspelar sig i rymden är den svår att värja sig emot.

Efter en skakig start utvecklas allt till en förbaskat godkänd bit underhållning. Fredrik Adolvsson recenserar de två första säsongerna av ”Agents of S.H.I.E.L.D.”.

Bitvis rolig och bitvis knäpp är ”Maggie’s Plan” en rakt igenom ojämn historia om ett gäng pretto akademiker som är lika delar underhållande och enerverande, och som man inte skulle orka ha i sitt liv någon längre stund. Precis som ingen av personerna i Maggies närhet verkar oumbärliga för henne, är detta en film som man både kan se och vara utan.

Med ett fokus på fiktiva karaktärer som ger en bild av det våld och den diskriminering som HBT-personer fick utstå på 1960-talet, snarare än på själva kravallerna som utgjorde startskottet för frihetskampen, har ”Stonewall” fått ta emot mycket kritik. Men om man inte stör sig för mycket på ifall alla detaljer är historiskt korrekta så är detta ett skakande porträtt av ett gäng unga män som samhället helt hade skuffat åt sidan och förminskat till något som är skrämmande likt en grupp hemlösa gatubarn.

De självbiografiska Katitzi-böckerna gjorde Katarina Taikon till en av våra mest lästa författare, men kanske bör hon främst bli ihågkommen för sin hårda kamp som människorättskämpe samt för den röst hon gav åt Sveriges osynliga romska minoritet. Journalisterna och författarna Lawen Mohtadi och Gellert Tamas har översatt biografin ”Den dag jag blir fri” till dokumentärfilm – tyvärr utan att ge filmiska vingar åt de viktiga och angelägna orden.

Årets mest vältajmade biopremiär landar samma vecka som NASA funnit vatten på Mars. Lägg bara till potatisplantor, intelligent liv och svängig 70-talsmusik… så har du ”The Martian” – en överlevnadsthriller med skön jargong.