Jason Batemans och Rebecca Halls nyinflyttade par får sig en obehaglig inflyttningspresent i Joel Edgertons långfilms-regidebut ”The Gift”. En bortglömd vän letar sig in i sprickorna i det perfekta parets samvaro och genom nya grepp i en familjär genre smyger sig ett rysligt obehag in i denna lågmälda, välspelade men lite väl långsamma psykologiska thriller.

Nyckelscenen må vara utdragen till den grad att man tyst bönar och ber om ”tortyren” ska vara över, men den utgör ändå en liten del av filmen som helhet. Trots det utgör den själva behållningen av ”The Walk”, och är det man tar med sig när man reser sig på darrande ben ur biostolen med hjärtat kvar uppe i halsgropen.

Det första som slår dig, om du är lite som jag, är fotot. Det som leder in i en förtextsekvens där musiken, klippningen, även typsnittet (bara titelns utformning fick mitt hjärta att skutta till) tillsammans sätter en effektiv och ständigt bibehållen stämning för resten av filmen.

”Det femte elementet” påminner om en svunnen tid, när Gary Oldman var bästa boven, Bruce Willis charmknutten framför alla andra, och humorn var rolig på riktigt. Går du igång på aningen rubbad komik, snabba kast, snärtiga klipp och en explosion av intryck och färger – då är det dags att se om ”Det femte elementet” bums.

2011 kommer dokumentären “Bobby Fischer Against the World” som på ett gripande, fascinerande och mångsidigt sätt berättade om den problemtyngda schackmästaren. Nu ska Hollywood berätta praktiskt taget samma historia med Tobey Maguire i huvudrollen. Det fungerar sådär.

Söt flicka blir besatt av Djävulen och präst spelad av Dramaten-skådis kommer till undsättning. Tyvärr är både spänning och Max von Sydow frånvarande i den här platta, löjliga rysaren.

På hemmaplan har den spanska thrillern ”Marshland” (”La isla mínima”) snudd på helgonförklarats och begravts under ett berg av priser. Hyllningskören är kanske inte helt proportionerlig.

Att en iransk debutfilm som utspelas i en enda lägenhet skulle erbjuda mer tänkvärd psykologi och nagelbitarspänning än många Hollywood-rullar enbart kan drömma om var aningen oväntat. Men här är den.

Malin Andersson följer upp sin kortfilm om systrarna Julia och Johanna från Azerbajdzjan med en dokumentär där deras relation hotas av skola och förlovning. Syskonrelationen träffar i hjärtat men filmen är inte helgjuten.

”Havets sång” är väl värd ett besök, men vänta dig inga känslostormar på det här havet.

90-talet och början på 2000-talet, tiden då Lukas Modysson gav oss några av vårt lands allra bästa filmer. ”Tillsammans” är en gripande ömsom roande historia om ett hippiekollektiv på 70-talet fångade både publikens och kritikernas hjärtan.

Martina Haag drar till Norrland för att hitta en man. Där finns en allt annat än bröllopsvillig Ola Rapace i lustigt helskägg. Kulturkrockarna och förvecklingarna var förhoppningsvis mycket roligare i boken, på film blir det enbart en rejält skrattbefriad romkom enligt mallen.

Årets bästa animerade film kommer inte från varken Pixar eller Disney, utan från den lika snurriga som briljanta hjärna som är Charlie Kaufman.

Varken samspel, gags eller manus fixar biffen i ”Get Hard”.

Redan från start föll ”Mr Robot” mig i smaken, en uppskattning som snart växte sig starkare, och jag beskrev länge (för all del ett relativt begrepp då första säsongen blott består av 10 avsnitt) serien som engagerande underhållning utan djup. Ruskigt fånigt av mig. Engagerande underhållning, definitivt, men ”Mr Robot” går djupare, är ordentligt samhällskritisk och tänker mer på detaljer än många andra serier och filmer inom genren.

Det finns filmer och sen finns det filmer. Filmer som inte bara kryper in under skinnet en stund utan som stannar där, når en enda in i hjärtat och blir något mer. ”Barefoot Gen” är en sådan.

Uppföljaren till young adult-succén ”The Maze Runner” är snygg och spännande för sin genre, men trasslar ofta in sig i sin egen mytologi.