Beträffande genren ”Svart saga om liten grabb med olösta emotionella knutar och stora förvridna trädmonster utanför fönstret plus Sigourney Weaver i sin bästa rolltolkning på flera år” så vågar jag lova att det aldrig har gjorts en bättre film än ”Sju minuter efter midnatt” – någonsin.

En underhållande och väldigt sockersöt liten historia som går hem hos barnen och roar lätt även oss äldre. ”Storkarna” är en snyggt animerad familjefilm som tyvärr har en något invecklad intrig för sitt eget bästa och därför ibland känns trampa vatten, samtidigt som den motsägelsefullt nog på sina håll kan upplevas en aning forcerad. Fast tråkigt har man som publik aldrig och det räcker långt.

”Medan vi lever” är uppfriskande i sitt allvar och konsekvent modig, men tonträffen saknas för att det ska lyfta hela vägen. Halva vägen lyfter det, lyckligtvis.

Netflix senaste Marvel-hjälte Luke Cage spränger sig fram genom betongväggen, men famlar sedan runt i ruinerna. Vi ser en superhjälteskildring som missar viktig potential.

Synen på det majestätiska vidundret draken är tudelad. Vänder vi oss till öst anses de vara lyckobringande och en symbol för visdom, medan de i väst glupskt slukar jungfrur och eldar upp allt i sin omgivning. I ”Peter och draken Elliot” förenas öst och väst då snäll limegrön jätte möter skräckinjagande dålig Disneyproduktion.

Regissörerna Rod Blackhurst och Brian McGinn lyckas med bara 92 minuter till förfogande väva ihop en uppslukande true crime-berättelse med svidande samhällskritik och tankeväckande dualitet.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” är fylld av visuella infall och funkar för stunden, men filmen saknar ett riktigt hjärta och är bortglömd i samma sekund som eftertexterna börjar rulla.

Dockmästaren Petter Lennstrand har efter många lyckade tv-produktioner äntligen tagit steget till långfilm, men snubblar tyvärr bort sig i processen och missar chansen att skapa en minnesvärd upplevelse.

Var 109 sekund blir en amerikan utsatt för sexuella övergrepp, men bara 6 av 1000 förövare åker i fängelse. Av alla utsatta under 18 år är 82% kvinnor. ”Audrie och Daisy” är två av dem. Hur ska jag kunna betygsätta det här?

Found footage-filmens kommersiella urmoder må ha delat skräckfansen i två läger men det går inte att komma ifrån att den banbrytande filmen framkallade genuina kalla kårar – och avskräckte från besök i skogsmiljöer.

Maren Ades nästan tre timmar långa drama om den trasiga relationen mellan en far och dotter borde inte fungera, men den håller hela vägen till den fantastiska finalen. Med hjälp av både humor och svärta gör hon upp med ytlighet och livets skådespeleri på träffsäkert vis.

”Deepwater Horizon” är ett explosivt och väldigt välspelat drama baserat på verkliga händelser. Det blir stundvis riktigt spännande och effekterna är snygga även om utförandet känns rätt typiskt för genren och därför något klyschigt, samtidigt som manuset tyvärr tenderar att vara något teoretiserande på sina håll.

”Transparent” är en banbrytande amerikansk serie om familjeband, svek och identitetssökande. Jeffrey Tambor spelar Mort som kommer ut som Moira i denna känslosamma och vackra historia om en modern dysfunktionell familj och kriserna de möter och måste handskas med. (Recension av säsong 1-2.)

Skogshäxan från 1999 års lågbudgetsuccé är tillbaka och skapar bekymmer för nya kameraförsedda ungdomar. Filmen är inte utan klyschor och har en överdos av springande och skrikande, men när de där mystiska ljuden börjar låta i skogens mörker så blir det stundtals riktigt läskigt.

I ”Braindead” möts dramatik och humor i ett homage till genreklassiker som ”Vita huset”, ”Mars Attacks!” och ”Invasion of the Body Snatchers”. Resultatet är trots sina fel och brister en underhållande politisk pajkastning som känns helt rätt i tiden.

John Sturges “The Magnificent Seven” bjuder på riktigt imponerande shootouts och en legendarisk rollista, men den har en del problem som gör att den i slutändan blir en ganska blek remake av Kurosawas “De sju samurajerna”.

Antoine Fuqua visar med westernremaken ”The Magnificent Seven” att han behärskar genrens uttrycksmedel till fullo. Särskilt mycket substans är det inte, men väl mexican stand-offs, revolverdueller och pang-pang så att hälften kunde vara nog.