Upplägget är enkelt; en liten by i Mexiko plundras regelbundet av brutala banditer ledda av Calvera (Eli Wallach). Till slut får de nog, och bestämmer sig för att göra något åt saken. Först funderar de på att beväpna sig och försvara sig själva, men när de möter den amerikanska revolvermannen Chris Adams (Yul Brynner) inser de att det finns ett annat alternativ. ”Nowadays, men are cheaper than guns”, säger han och föreslår att pengarna – det lilla byn kan skrapa ihop – läggs på ett sorts privatförsvar istället för vapen.
Chris står för rekryteringen, och utöver honom själv får han med sig sin vän Harry (Brad Dexter), kringvandraren Vin (Steve McQueen), legosoldaten Bernardo (Charles Bronson), den hetlevrade ynglingen Chico (Horst Buchholz), knivexperten Britt (James Coburn) och den jagade gangstern Lee (Robert Vaughn). Tillsammans bildar de “The Magnificent Seven” och kampen för bybornas liv tar sin början.
Konceptet känner vi igen från Akira Kurosawas fantastiska klassiker ”De sju samurajerna” som kom sex år tidigare och många av scenerna är direkta översättningar. Allt det goda hänger dock inte med i översättningen, utan vissa bitar tappas på vägen. Kurosawas original klockar in på episka 207 minuter, medan remaken bara har 128 minuter till förfogande. De förutsättningarna gör att saker och ting måste destilleras ner, vilket märks väldigt tydligt.
Karaktärerna får ta den hårdaste smällen, då de är mycket tunnare i ”The Magnificent Seven”. Alla får sina ögonblick och ensemblen gör det bästa av materialet, men vi kommer aldrig riktigt nära någon av karaktärerna. De är främst representationer av rent våld och diverse spännande teman, snarare än människor av kött och blod. Först när de lär känna invånarna i byn ser man att det finns något under ytan, men vi får aldrig komma tillräckligt djupt ner för att verkligen bry oss om dem när kulorna börjar flyga.
Men när kulorna flyger, då flyger de med besked. De mest explosiva scenerna är också tveklöst filmens mest imponerande, och Yul Brynner, Steve McQueen och Charles Bronson sida vid sida i kaoset skojar man inte bort. Med hjälp av Elmer Bernsteins majestätiska musik lyfts dessa sekvenser ännu högre och blir riktigt minnesvärda. Våldet ifrågasätts dock aldrig på något tankeväckande sätt, utan vi observerar bara det som händer utan vidare kommentar kring det. Tematik rörande dödlighet och maskulinitet snuddas vid, men materialiseras aldrig helt.
En annan problematisk aspekt är att det finns tydliga ”white savior”-drag i berättelsen. En grupp magiska vita män är räddningen när ”de andra” – i tydligt lägre ställning – behöver hjälp på andra sidan gränsen för att deras resurser och kompetens inte räcker till. Kurosawa hade inte det upplägget i sin film, så det är något som har tillkommit i manusförfattaren William Roberts arbete med remaken. Förmodligen handlar det inte om någon sorts medveten markering kring den hierarkin, men det är onekligen en del av narrativet.
Allt som allt är ”The Magnificent Seven” en ständigt underhållande men narrativt ojämn westernfilm som lever på en handfull riktigt vassa sekvenser. De flesta av dem har vi dock Akira Kurosawa att tacka för, snarare än John Sturges och William Roberts. Men som nämnt; badass-brigaden Yul Brenner, Steve McQueen och Charles Bronson står sida vid sida och Eli Wallach skådespelar som om det inte finns någon morgondag. Vad är sevärt om inte det?