John Singleton har höga ambitioner när han återvänder till South central L.A. Platsen där hans oscarsbelönade debutfilm, ”Boyz n the Hood” (1991) utspelade sig. Han vill berätta om crackepidemins utbrott, och han vill göra det storartat. Tyvärr lyckas han inte.

”The Big Sick” är den sanna historien om hur ståuppkomikern och skådespelaren Kumail Nanjiani träffade sitt livs kärlek. Men vad som börjar som en romantisk komedi av klassiskt snitt visar sig snart vara mycket mer än så.

Hade filmen gjorts av fel regissör hade den kunnat få svenska titeln ”En trollkarl i ghettot”. Lyckligtvis har J.D. Dillard andra avsikter med sin debut, ett finstämt drama som undviker de värsta klyschorna inom film om afro-amerikanska ghettoungdomar.

Om du fortfarande inte är rädd för clowner kan du komma tillbaka när du har sett den nya filmatiseringen av Stephen Kings ”Det”. Andrés Muschiettis film är kul, välgjord och riktigt läskig!

Darren Aronofskys senaste film ”Mother!” har mottagits med både ris och ros vid premiären i Venedig, och tyvärr måste jag ställa mig bakom risarna. Detta är inte en bra film. Inte alls. Snarare är den både onödigt provokativ, pretentiös och dessutom väldigt jobbig att se på. Jag tror att ”Mother!” djupt därinne har något att säga, men istället drunknar alla potentiella budskap i våldsamma scener och ett oskarpt berättande.

Kathryn Bigelow berättar initierat om vad som skedde under ”The Algiers Motel Incident” 1967 – men bryr sig inte nämnvärt om den komplicerade kontexten eller de historiska förutsättningarna för vidrigheterna.

”Twin Peaks” tredje säsong har gått i mål. Jag är omtumlad och lite upprörd – men på det stora hela nöjd.

”Victoria and Abdul” är en utan tvekan väldigt charmig, trivsam och rolig film som tyvärr saknar ett väsentligt djup för att beröra på allvar. Judi Dench gör ändå som hon brukar och formligen lyser i denna bildsköna och småromantiska feelgood-film av Stephen Frears, som i slutändan trots allt är väl sevärd.

George Clooney övertygar som regissör i detta galna och skruvade mord-drama med alltid lika fantastiska och starkt sevärda Julianne Moore och Matt Damon i huvudrollerna. Manuset är skrivet av Bröderna Joel oh Ethan Coen och innehåller förutom lättrelaterade och klassiska dråpligheter, några skopor tragedi och ett antal blodiga mord.

Som barn skrämde clownen Pennywise slag på alla som såg den på TV. Idag känns dess TV-format aningen daterat och orättvist med tanke på Stephen Kings fängslande historia och en begåvad ensemble.

Guillermo del Toro är tillbaka där han en gång startade och har nu åter gjort en fantastiskt fin, om än våldsam, saga för vuxna. Denna för verkligen tankarna till inte bara hans tidigare mästerverk ”Pans labyrint” utan även filmkonst från svunna tider. Skådespelarna, scenografin, fotot och effekterna, ja, allt är verkligen top notch och hade det inte varit för ett något onödigt intrigtillägg hade betyget hoppat upp ett snäpp till.

Matthew Heinemans porträtt av de underjordiska journalister som riskerar sitt liv för att skildra situationen i Raqqa ger oss en isande rapport från helvetet på jorden som är svår att skaka av sig.

”Downsizing” av regissören Alexander Payne är hans hittills bästa film och utan tvekan den mest knasiga och roliga. Filmen tar upp många aspekter av mänskligt beteenden och diskuterar samtidigt samhället vi lever i på ett intressant och lättrelaterat sätt, trots den minst sagt sci fi-aktiga intrigen.

Filmen om Björn Borg är snygg, intressant och välspelad, men den lyckas inte beröra på djupet.

Vad händer när politiska motståndare låses in tillsammans i en trång polisbuss mitt under pågående kravaller? Det hyllade dramat av Egyptiske regissören Mohamed Diab riktar kameran mot ett klaustrofobiskt mikrokosmos där människor med olika ideologier tvingas samarbeta för sin överlevnad.

En förförisk blandning av en uttråkad kvinna fångad i en gyllene bur, ett kärlekslöst äktenskap, en stilig arbetare och ond bråd död.

Arnold Schwarzenegger känns malplacerad i en, på pappret, både intressant och spännande berättelse. Tyvärr är dock ”Aftermath” mer en studie i bortkastad potential än en film som tar vara på verklighetens dramatik.