Förutsättningarna finns där. Crack-kokainet har förstört många fattiga och afrikanamerikanska storstadsområden i USA. Historien om hur drogen kunde bli så spridd, och få så förödande konsekvenser, är värd att utforska. Även om det med fördel hade kunnat göras med New York – där 32 procent av alla mord 1988 var crackrelaterade – under luppen istället för Los Angeles.
”Snowfall” inleder sin berättelse 1983 innan cracket har börjat säljas på stadens gator, och kokain ännu är begränsat till en främst vit och välbeställd kundkrets. John Singleton, och seriens medskapare Dave Andron och Eric Amadio, styr in den på flera människors öden, som korsas kort i tv-rutans ytterkanter.
De löst sammanvävda narrativen får alla offra av det utrymme de hade behövt, vilket omöjliggör en välbehövlig komplexitet. Bättre hade varit att skippa två av dem, till förmån för en. Förslagsvis den om huvudpersonen, Franklin Saint. En ung, svart man som tack vare ett stipendium har gått i skola i en rik förort, men nu flyttat hem till sin mamma i södra L.A. Ett solindränkt och palminramat arbetarområde som kamerorna vackert fångar upp, som för att symbolisera en oskyldigare tid.
Inför inspelningarna ska Singleton ha bett om att få fönstergallren nerplockade på de hus som skulle synas i bild. Tiden före cracket var en annan, mer välmående. Några av de problem som fanns – förtryckande polis, vräkta hyresgäster, spruckna medborgarrättsdrömmar – avhandlas i serien, men i förbifarten.
För att bidra till den skrala hushållskassan jobbar Franklin i en närbutik, och vid sidan av den som småskalig gräslangare åt sin morbror. Två positioner som den smarta och framåtsträvande tonåringen inte tänker nöja sig med. Han är en ryggmärgsentreprenör och när han inser att det är i kokainet pengarna finns, börjar han att föra ut det från ett guldinrett mansion i The Valley till sina egna områden. Men det är först när han omvandlar drogen till fribas, som försäljningen tar verklig fart bland hans grannar.
Trots ett gott hjärta och en ordentlig framtoning tycks Franklin besitta de lugna nerver, det kyliga sinne och den beräknande cynism som krävs för att klättra i knarkbranschen. Damson Idris spelar honom med ett kolugn. Känslorna som måste lura under ytan får vi tyvärr aldrig lära känna. Inte heller motiven som lockar Franklin in i en värld vars fula baksida det inte dröjer länge för honom att bekanta sig med.
Seriens två andra berättelser stjäl mest fokus från den om Franklin, även om de också hade förtjänat att utvecklas och fördjupas. Serieskaparna hade behövt döda sina darlings redan på idéstadiet. De har så mycket att säga att ingenting blir sagt. Ambitionerna har överbelamrat ”Snowfall”, tar ut varandra och gör serien plottrig. Berättelser hade behövts sållas ut, för att sedan kokas ner. Serien hade varit mycket bättre i mer koncentrerad form, med intima miljöskildringar och personporträtt. Att de senare saknas i ”Snowfall” är särskilt tråkigt, med tanke på vilka talangfulla skådespelare man har i ensemblen.
Framgångarna hos en lång rad andra tv-knarkdraman – ”Narcos”, ”Queen of the South”,”Breaking Bad”, ”Weeds”, ”The Wire”, bland andra – har säkert möjliggjort ”Snowfalls” tillkomst, men det har också mättat tittarna på dess innehåll. Inslag som är tänkta att väcka sensation – excentriska knarkbossar, pornografisk och kvinnoförnedrande nakenhet, slagsmål och skjutningar – har sedan länge förlorat sin chock value. Tyvärr tillåts de ändå sätta sin prägel på ”Snowfall”, medan delar som hade varit värda mer engagemang – som Franklins relation till sin far, till exempel – snabbspolas förbi.
Det är tydligt att Singleton har haft en tanke om coolhet, bland alla sina andra viljor. Och visst är ”Snowfall” snygg, med läckert foto. Men för att de tunga låtarna, de dramatiska utzoomningarna och oneliner-replikerna verkligen skulle få effekt hade de behövt bottna mot ett mer kvalitativt och gripande drama. Nu skvallrar de snarare om det verk Singleton och hans kollegor önskade få till, än är en del av det.
