Springa, skjuta, upprepa intetsägande klyschor från varenda lättförglömlig actionthriller som någonsin har gjorts. ”Point Blank” är inte dålig nog att väcka anstöt, men tillräckligt beige för att scrolla förbi i Netflix-menyn utan att någonsin blicka tillbaka.

Regissören Jon Favreau följer upp ”Djungelboken” med ännu en Disney-nyuppsättning i bländande digital skrud. Nya ”Lejonkungen” följer troget i tasspåren bakom Disneys största mästerverk och klär vördnadsfullt om sagan åt nästa generation. ”Lejonkungen” har fått en värdig tronarvinge.

Detta är ett väldigt fint och ömsint drama om förbjuden kärlek i 50-talets strikta Skottland. Filmen, som är regisserad av Annabel Jankel, baseras på en ganska anspråkslös, men ändå vacker historia, som tyvärr mot slutet blir onödigt melodramatisk.

Sylvester Stallone har gjort mycket skräp i sitt liv men till och med ”Stopp! Annars skjuter morsan skarpt” liknar ett mästerverk i jämförelse med den här plågan. Möjligen för – och tveksamt även där – för frälsta entusiaster av de två första filmerna.

Kostymdramat ”The Aftermath” bjuder på fina skådespelarprestationer av Keira Knightley, Jason Clarke och Alexander Skarsgård. Filmen är vacker men berättelsen, som är satt i efterkrigstidens Hamburg år 1946, kan bäst liknas vid en Harlequin-novell.

”Spider-Man: Far From Home” är ett av sommarens mer givna biobesök. Det är popcorn-underhållning när det är som bäst; Storskalig superhjälte-action i kombination med finstämd humor och karaktärer man har svårt att ogilla. Jake Gyllenhaals Mysterio är ett härligt tillskott, och karaktärskemin är bland det bättre man sett i Marvels filmer.

Den danska excentrikern Nicolas Winding Refn bryter sig loss från alla ramar och begränsningar med det 13 timmar långa och tiodelade noir-mysteriet ”Too Old to Die Young”. På gott och ont drar han upp sina stil- och berättargrepp till sina respektive maxnivåer och skiter fullständigt i om vi är ombord eller inte.

En förutsägbar och rätt töntig film som inte alls når till charmen som jag minns att de tidigare filmerna hade. Samuel L. Jackson gör så gott han kan och är snubblande nära att vara cool emellanåt, men i slutändan saknas något väsentligt i filmen som helhet.

Regissören bakom ”Senna” och ”Amy” spolar tillbaka VHS-banden till 80-talet för att skildra hur den fattiga pojken Diego blev fotbollsguden, fuskaren, nattklubbskungen och myten Maradona. En episk fotbollssaga med hisnande toppar och djupa dalar som nog hade behövt en ”guds hand” i klipprummet.

Psykedelisk sommarskräck i strålande solsken. Ari Aster följer upp ”Hereditary” med en skruvad tolkning av svensk midsommar som är allt annat än en Pripps Blå-reklam.

Annabelle är tillbaka och väcker liv i ett dussintal olika gastar i ett hus med en flicka och två snygga barnvakter. ”Less is more” är inte regissörens motto här… förutom när det gäller handling och karaktärer.

Den klassiska skräckdockan Chucky är tillbaka i modern tappning. I sann remake-anda har den ockulta grundhandlingen ersatts med ett mer aktuellt skräckscenario. Istället för att vara besatt av en seriemördare är Chucky en sorts smart hushållsassistent, en Google Home med onda avsikter.

Genom fotboll och rättstvister får vi följa Afrooz vars största dröm krossas på grund av hennes manipulerande make. I en briljant filmad och berörande historia tas vi på en känslosam resa som riktar rampljuset på världens orättvisor.

En gång i tiden blev Woody och Buzz banbrytande med den första CGI-animerade långfilmen, men 25 år senare finns det inget som direkt imponerar eller överraskar med deras fjärde filmäventyr. Handlingen känns än en gång återanvänd, men det är ett charmigt och lekfullt återseende som upplagt för en ny publiksuccé.

När det trötta paret Nick och Audrey åker på bröllopsresa blir de indragna i ett Cluedo-liknande mysterium där folk dör som flugor. Det hela blir tyvärr en mix av dåliga Adam Sandler-skämt och klyschiga karaktärer.

”A Music Story” är en svensk popmusikal för barn och deras familjer. Som film håller det tyvärr inte riktigt då manuset är osammanhängande, har krystad dialog och mycket annat känns ganska taffligt utfört. Dock är den fantastiska musiken desto bättre, även om unga, begåvade Victoria Rönnefall som filmens huvudperson Moa, är klart bäst!

En farlig romans står i centrum i ”Five Feet Apart” där två lungsjuka tonåringar formar ett distansförhållande i samma vårdkorridor. Välbekanta klyschor blandas med ömma ögonblick i ett smäktande kärleksdrama om konsten att våga leva med döden lurandes runt hörnet.