Kultfilmen ”Den onda cirkeln” har stöpts om till en feministisk ”Förhäxad” som hade platsat bättre på Disney Channel än hos Blumhouse. Se den inte för skräcken (vilken skräck?), men gärna för de ofrivilliga skratten.

I Netflix nya satsning är vi på plats på ett torrt och konservativt kontor för att få följa både den ena och den andra absurda byrådramatiken utspela sig framför våra ögon. Nej, det är inte en svensk ”The Office”, utan här är det kniviga affärer som gäller, både involverande tuffa företagsuppköp och kärleksvarianter. Svenska stjärnregissören Lisa Langseth lyckas till slut få ihop en brokig skara fylld av karaktärer till en nytänkande och något galen kompott.

I Odenfors sprängs ungdomar i luften och något lurar i sjön. Skaparna bakom den nya svenska skräckserien ”Cryptid” verkar kunna sin genre men tar det envist på alldeles för stort allvar. Trots snygg paketering blir det smått genant med onaturlig dialog och ointressanta sidointriger.

Robert Zemeckis är tillbaka med lättsam underhållning i mörkare tonläge där Octavia Spencers och Anne Hathaways övernaturliga krafter står för kampen mellan det goda och det onda, med en 8-årig liten hjälte i centrum för handlingen.

Borat är tillbaka för att ta sig an både Trump och coronaviruset i sin nya ”moviefilm”. I sina bästa stunder är den lika skandalös som originalet, i sina sämsta en larvig far-och-dotter-komedi.

I rymden kan ingen höra dig – men på månen är det fullt party. Färskt ur tusenårig kinesisk kultur kommer legenden om Chang’e – och om hur en liten flicka flydde sin kos och otippat hamnade på månen. Netflix animerade filmäventyr är galet, gulligt och gnistrande – men hade behövt styra om sin energi från blinkande till ännu mer berörande.

I en trång lägenhet passerar dag efter dag för två små pojkar, som hoppfullt väntar på ett bättre liv efter att ha emigrerat till USA med sin mamma. “Los Lobos” är en tung men samtidigt hoppfull berättelse, som skildrar en barndom så som den egentligen inte borde se ut för någon.

Skandinaviska försök inom skräckgenren är vi inte bortskämda med, speciellt bra sådan. Därför är det extra kul att Norges första Netflix-film är en oförutsägbar thriller med gott om spänning, även om den korta speltiden gör att jag gärna hade velat se mer.

En hypad nutida skräckserie om rasismens USA har komponerats perfekt för en samhällskritisk, dramatörstande publik. Här likställs människans inneboende monstrositet med Chtulhu och vita ställs mot svarta. Det är inget fel på skaparnas entusiasm, förutom att den sätter tempot ur spel.

Poetiska ”The Third Day” är en mystisk, men också mycket otäck dramaserie om sekt, sorg och ifrågasättande av livet. Det är tungt och svårmodigt, men ändå spännande och stundvis riktigt gripande. Tyvärr blir det här och var lite för mycket av det goda, och onda, för att helt övertyga.

Låt oss vara hundra här – det är mindre kul att såga en svensk debut och bli stämplad som ogenerös jävel som rackar ner på de som brinner för sin konst. Men samtidigt svårt att låta bli om man upplever att filmen man just sett är en timme längre än den faktiskt är…

”Nelly Rapp – Monsteragent” är ett mysigt och spännande familjeäventyr, som lyfter frågor om att vara annorlunda och inte passa in. Filmen är stämningsfull och väldigt snygg, med riktigt effektfull mask och kostym. Det väldigt fina inkluderande budskapet är dessutom något för oss alla att fundera vidare på.

”Rebecca” är en gotisk thriller baserad på romanen med samma namn av Daphne de Maurier. På temat står en gränsöverskridande kärlek som övervinner allt. Till och med klassisk ond bråd död. Dessvärre med karaktärer som handplockade ur en emo-tonårings Mina Vänner-bok och en intrig som bättre lämnats begravd.

Blumhouses försök att injicera indisk kultur i sin repertoar är tyvärr av typen elevfilm man vill gilla men mer känner sig obekväm och genant inför.

”Misbehaviour” är den verklighetsbaserade filmen om sabotaget av tävlingen Miss World 1970, som blev startskottet för kvinnorättsorganisationer runt om i England. Vi påminns om både hur långt vi har kommit men hur mycket vi ändå har kvar – Philippa Lowthorpes film är fylld av nyanser och orimligheter som jag idag åtminstone hoppas är otänkbara.

Blumhouses senaste är en ”Black Swan”-liknande rysare om en pianospelande tonåring vars vilja att bli stjärnelev går lite för långt. Trots ädla budskap och försök till stämning så blir resultatet lite för segt och livlöst.

Den kryptozoologiska varelsen Bigfoot intar åter vita duken. Denna gång i hjältekostym brottandes med flanellprydda oljebovar. Resultatet är ett actionfyllt familjedrama kantat av gojiälskande miljökämpar och ondsinta drönare. Välbalanserat men, temat till trots, lika nyanserat som ett avsnitt ur 80-talets ”Krambjörnarna”.