Lucía och hennes två söner Max och Leo har nyss emigrerat till USA från Mexiko, i hopp om en ljusare framtid. Men innan denna kan nås måste vissa utmaningar klaras av. Medan mamman arbetar hårt hela dagarna får sönerna fördriva tiden instängda i en sliten lägenhet, med få saker att underhålla sig med. De har flera regler att förhålla sig till, varav några är att inte ha någon kontakt med världen utanför och lära sig engelska. De får inte heller vara svaga eller gråta – utan de ska istället vara starka som vargar tillsammans.
Under de kommande 90 minuterna spenderar vi en stor del av vår tid tillsammans med de två unga pojkarna, i samma begränsade miljöer som dem. De klottrar på väggarna, försöker lära sig det engelska språket med hjälp av en bandspelare och pratar om sin pappa, som de egentligen inte minns så mycket av. De drömmer sig även bort till Disneyland, som mamman lovat att ta med dem till, men det börjar snart bli tydligt för dem att det inte ser hoppfullt ut den närmsta tiden.
Det är långt ifrån en skildring som sker med full fart, utan tempot må vara rätt tålamodskrävande, men det gör ju egentligen inget annat än stämmer överens med pojkarnas egna tillvaro. Att skruva upp spänningen till högsta möjliga nivå är inte någonting som behövs, utan även med mindre medel kan vi lida med vad dessa personer går igenom. Och helt mörkt är det heller inte, utan vi möts likaväl av hoppfulla ögonblick som är värmande för hjärtat.
Men på samma sätt som Max och Leo får använda mycket av sin fantasi i det begränsade utrymmet, får flera kreativa val plats i den annars avskalade estetiken. Bland annat blir pojkarnas teckningar till levande animationer, vilka både fungerar för att stärka berättelsen och göra det visuella mer intressant. Själva kamerasptåket gör inga speciellt vågade drag, men tillför ändå något genom att dels lyckas göra något fint av de annars inte jättevackra miljöerna, samtidigt som det skapar känslomässigt engagemang genom att låta oss nära de människor som skildras.
Att sätta det hela från främst barnens perspektiv blir definitivt verkningsfullt, och en sörjer att det är såhär de får spendera sin barndom, en tid som egentligen borde innehålla mycker mer frihet. Deras ålder gör visserligen att de själva inte riktigt kan greppa innebörden av situationen, vilket gör att lekfulla stunder får utrymme även i detta mörka sammanhang. De mycket unga skådespelarna (som även de är bröder) förmedlar dessutom detta med en stark trovärdighet som får oss att känna med dem i allt det går igenom – både det som ett barn en borde och absolut inte borde få uppleva.
Däremot gör sig allvaret också tydligt från andra håll, och vi hålls inte helt borta från svårigheterna hos de runt om pojkarna, där speciellt mammans kämpande skaver att se. Ytterligare effektfullt blir det att man vid ett par tillfällen klipper in porträttbilder av andra människor, som egentligen inte har samma stora plats i handlingen, men som vi förstår går eller har gått igenom liknande saker. Det är ett val som både blir ett snyggt stilistiskt tillägg, och som visar att denna berättelse bara är en vid sidan av många andra.
Regissören Samuel Kishi har med “Los Lobos”, som är lågmäld men effektfull i både uttryck och innehåll, skapat dels ett rörande porträtt av en enstaka familj, och dels något som sänder budskap i relation till det större sammanhanget. Kanske är den i första taget inte något för den som söker det mest fartfyllda med hög dramatik, men däremot ett bevis på att det mer nedtonade ibland kan vara helt rätt.