“Witches are real!” konstaterar Chris Rocks berättarröst när han börjar sin historia via diabilder, och de hatar barn! Bilderna byts snart ut till barndomsminnen av hur det hela började, när Charlie blott 8 år gammal (Jahzir Bruno) förlorar sina föräldrar i en bilolycka och får flytta till sin mormor Agatha (Octavia Spencer) i Demopolis, Alabama.
När de två ska till affären möter han en häxa. Han förstår så klart inte att det är just därför han blir så rädd och springer iväg när han ska få godis, men mormor anar oråd och förhör honom; bar damen med karamellen handskar? Ja, för häxor har inga händer utan klor. De har fötter utan tår och bär alltid peruker eftersom de är skalliga, vilket ger dem kliande sår. Dessutom har de munnar som sträcker sig så brett att de får sminka över kanterna.
Agatha känner till detta för att hennes barndomsvän förvandlats till en kyckling av en häxa efter att hon blivit bjuden på en karamell. Agatha besitter själv helande krafter och kunskap i det ockulta, och därför förstår hon att de är i fara och måste resa iväg. Hon tar med pojken till ett exklusivt hotell – utan att ana att de är på väg mitt in i lejonkulan! Häxorna ska nämligen ha stormöte på samma hotell för att planera hur de ska förvandla världens alla barn till möss. Ledaren är Grand High Witch (Anne Hathaway), urhäxan, som en gång kläckts ur den frusna isen i Norge.
Hathaways häxa är yvig och krävande, med diva-manér à la Cruella de Vil. Det norska ursprunget manifesteras dessvärre via den obestämda öststatsdialekten som så ofta får representera resten av världen i amerikanska filmer, och kan te sig något irriterande för icke-amerikaner. För barn måste hon dock vara oemotståndligt underhållande, alternativt skräckinjagande, beroende på ålder.
Modige lille Charlie hamnar i många kniviga situationer och den mest pulshöjande är nog när han ofrivilligt råkar bevittna häxkonferensen under podiet medan Grand High Witch vädrar i luften för barn luktar riktigt illa om man är häxa. Mormor Agatha är moderlig och genomsnäll och tillsammans med två andra barn bildar de ett team starkt nog för att försöka överlista häxorna.
“Roal Dahls Häxorna” är snyggt gjord med fina specialeffekter, vackra dräkter och en härlig 60-talsscenografi. Tunga namn som Alfonso Cuarón och Guillermo del Toro står som producenter medan Oscarsvinnaren Robert Zemeckis står för regin. Med fantasieggande storfilmer som “Vem satte dit Roger Rabbit”, “Döden klär henne” och “Forrest Gump” i bagaget känns Zemeckis passande för den här typen av lite mörkare variant av Disney-komedier, men dessvärre når den inte helt upp till nivån på hans tidigare mästerverk…
Det känns lite som att det saknas tillräckligt med substans för att fylla ut den nära två timmar långa berättelsen, för att den ska kunna lämna några djupare, minnesvärda spår. Många populära filmatiseringar har gjorts av Roald Dahls böcker, som “Kalle och Chokladfabriken” samt “Den fantastiska Räven”, och en hyllad om än omgjord och annorlunda version av “Häxor” har redan släppts 1990 i Nicolas Roegs regi så kanske var tiden helt enkelt inte riktigt mogen?
“Roal Dahls Häxorna” fungerar dock fint som lättsam underhållning, så länge man håller förväntningarna i schack.