Det börjar omedelbart. En stirrig man kör sin bil mot ett mål. Beslutsamheten i hans ögon avslöjar en desperation som pulserar ur varje por i hans ansikte. Vi förstår genast att något riktigt dåligt kommer att hända. Och det gör det också.
1977 får Tony Kiritsis nog och blir arg, mycket arg. Mitt på ljusa dagen åker han därför till Mortgage Hall och kidnappar den vuxne sonen till vd:n för bolåneföretaget som ruinerat honom. Med en ståltråd runt offrets hals spänner Tony en hagelbössa mot hans huvud (en så kallad dead man’s wire). Sedan tar de sig till Tonys lägenhet med polis och journalister hack i häl. Det hela sänds live på tv och händelsen blir snabbt en cirkus som får enorm massmedial uppmärksamhet.
Gus Van Sant fördjupar den enkla premissen med sin karakteristiska, observanta stil. Långa, skakiga kameraåkningar kombineras med närbilder på svettiga ansikten och inslag av svartvita arkivbilder. I den visuella kontexten får Skarsgård utrymme att leva ut Tonys tilltagande vansinne. Den blir också avgörande för att förstå hur och varför situationen eskalerar när konsensus uteblir.
Tempot är överlag högt och hela tiden genomsyrat av underliggande oro, men också mörk humor. Filmen vågar vila i monologer, medan andra scener exploderar i hastiga beslut, vilket ger en ryckig rytm som tillför ännu mer kaos till situationen, vilket fungerar b
Med kärlek för förloraren
Van Sants fokus på outsiderperspektivet och hans empati för vilsna gestalter förvandlar kidnappningsintrigen från en enkel kriminalhistoria till mer av en moralisk studie. Filmen kretsar kring konflikten mellan urspårat hämndbegär och eftergifter och ställer frågor som vem som bär skulden, vem är offer och vad rättvisa i slutändan egentligen är.
De urbana miljöerna och färgskalan, lutande mot smutsbrunt och dunkelt gult, förlägger dramat i ett tydligt 70-tal men förstärker också känslan av moraliskt förfall. Klassklyftorna är djupa i samhället och missnöjet hos allmänheten påtaglig.
Ljudbilden är sparsmakad men effektiv. Dova basljud, stadens avlägsna dån och plötsliga, skarpa inslag av improviserad jazz bidrar till känslan av hot och klaustrofobi. Förutom några låtar, inträder musiken sällan melodiskt. Istället skapar den ett oregelbundet pulsslag som synkroniseras med huvudpersonens rastlöshet.
Bill Skarsgård stjäl showen
Bill Skarsgårds gestaltning av Tony är kompromisslös. Med hetsig blick bär han karaktärens paranoia i varje rörelse, samtidigt som man i hans ögon anar människan bakom. Hans yviga gestikulerande påminner om en ung Stellan i sitt esse och jag kan inte annat än tacka den genbanken. I flera scener bjuder Skarsgård på plötsliga skratt, frustningar och oväntade ryck i ansiktet, som jag gissar är improviserade. Det är en balansgång att få starka uttryck kännas naturliga, och ibland går han farligt nära överspel, men så lyckas han ändå alltid bromsa i tid och landa med precision.
Som det stackars offret Richard Hall ser vi Dacre Montgomery. Trots att han mest ser plågad ut så gör han det bra. För 72 timmar i en ståltrådskravatt är nog exakt just det, plågsamt.
Domingo Colman spelar radioprataren Fred, som bidrar till upplösningen av dramat. Hans röst och några sköna soullåtar som han spelar i etern är balsam över det skrovliga visuella, även om jag gärna varit utan det sidospåret.
Al Pacino gör en minnesvärd men flyktig insats, som Richards översittare till far. Han vägrar ge Kiritsis den ursäkt han kräver trots sonens desperata vädjan. Han frågar till och med hånfullt om Richard lider av ”Stockholmssyndromet”. Vilket låter roligt i stunden, men som är fullständigt hjärtlöst med tanke attrappen som är fastsnörd runt avkommans hals.
Handlingen begränsas till en händelse och även om den händelsen är ett fascinerande stycke krimhistoria så räcker det inte riktigt. Intrigen är tunn och slutet forcerat, vilket hade kunnat passat som avsnitt i en polisserie, snarare än som film.
”Dead Man’s Wire” bjuder ändå, trots några invändningar, på en upplevelse som aldrig blir tråkig. Mycket tack vare Bill Skarsgårds närvaro och ett foto som förvandlar urban misär till arbetarklasspoesi. Van Sant granskar utsatthet och förnedring och vad dess följder kan bli. Resultatet är en obehaglig, rolig, stundvis ojämn, men ändå underhållande film.