Till en början rör sig berättelsen i ”Mördarens son” i välbekanta spår. En bad boy släpps från fängelset och möter omvärlden med ortentugg och en nonchalans som fungerar som en skyddande hinna.
Det är lätt att tro att man redan vet vart man är på väg. Men ganska snart börjar lagren skalas bort. Fasaden spricker och vi får steg för steg lära känna Tabaré – samtidigt som han själv försöker förstå vem han är.
Det som först ser ut som en film om hård yta och inövad likgiltighet utvecklas gradvis till något betydligt mer sårbart och eftertänksamt.
I centrum står alltså Tabaré, för vissa känd som rapparen Rankz. När han var tre år dömdes båda hans föräldrar till fängelse för ett brutalt dubbelmord. Hans syster Franciska var fem.
Syskonen placerades i fosterhem präglade av missbruk och övergrepp – en miljö som snarare förvärrade än lindrade deras utsatthet. Den barndom som borde ha erbjudit trygghet blev i stället ännu ett trauma att bära. Ett tungt bagage som aldrig riktigt packats upp, bara släpats vidare.
När Tabaré släpps ur fängelset efter en drogrelaterad dom och pappan kliver tillbaka in i bilden rubbas den balans han med skakiga armar försökt bygga upp. Det förflutna gör sig påmint och rädslan för att själv bli en spegelbild av det han fruktar växer. Tillsammans med sin syster begär han ut socialtjänstens journal från deras barndom för att en gång för alla ta tag i det som står där. Det blir en uppslitande tur ner i det helvete som var deras vardag som små.
Detta hade lätt kunnat bli en studie i självömkan. I stället blir det ett porträtt av en man som vill stå upp för och göra rätt för det utsatta barn han en gång var – men också försöker förstå varför han riskerar att svika det igen. Men framför allt handlar det om en strävan att bryta den utstakade vägen och det arv man ofrivilligt fått på sig. Tabaré vill ta sitt ansvar trots att han aldrig haft några självklara förebilder för hur det ska göras.
Musiken fungerar som en sorts ventil för honom, medan boxningen erbjuder ett mer konkret utlopp för den fysiska rastlösheten. Båda blir ett sätt att rikta kraften bort från destruktivitet. Genom dessa parallella uttryck försöker han hantera både känslorna inombords och den krassa verkligheten runt omkring.
Regissörerna Jesper Klemedsson Sotomayor och Sebastian Peña Rojas låter berättelsen ta form genom samtal och personligt arkivmaterial. Det finns en återhållsamhet i den visuella framställningen som gör att dramatiken aldrig känns exploaterande. I stället ges utrymme för eftertanke.
Tabaré får själv formulera sina tankar kring skuld, skam och ansvar – och det är i dessa stunder filmen är som starkast. Han sätter ord på det outtalade, på hur livet tidigt gav honom en rejäl bajsmacka och hur han som liten fick bära mer än något barn borde behöva bära.
Men filmen stannar inte i den oförrätten. Den tillstår att det som hände då var överjäkligt, men också att det var då och att vägen framåt faktiskt är ett oskrivet blad och att Tabaré nu har pennan i sin hand.
Parallellerna till Joakim Lundells berättelse om en trasig barndom är tydliga. Men där Lundell länge formade sin offentliga identitet kring svek och vrede söker Tabaré en annan väg. Han läser sina papper med ångest, gråter och talar öppet om det som hänt, men vägrar låta sin historia bli en ursäkt för allt som följt. Framför allt försöker han bryta mönstret – så att det förflutna inte får definiera vem han är.
Det som gör ”Mördarens son” särskilt drabbande är dess ovilja att förenkla. Här finns inga snabba lösningar eller sentimentala genvägar. Försoning presenteras inte som ett mål som enkelt ska nås, utan som en pågående och rätt trevande process.
Resultatet är en naken och stundtals skavande film om en människa i konflikt med sitt eget arv. Samtidigt rymmer den ett försiktigt hopp. Budskapet är att identitet inte är ett öde, utan något som med mognad, självrannsakan och envishet kan omförhandlas. Det är just i spänningen mellan mörker och möjlig förändring som filmen hittar sin styrka.
”Mördarens son” blir något mer än en privat uppgörelse. Den förvaltar det personliga och gör det till en allmängiltig berättelse om vad det innebär att växa upp och ta ansvar.
Filmen visas under Tempo Filmfestival 2026.