På måndag slår Tempo-festivalen åter upp portarna och förvandlar Stockholms biografer till mötesplatser för angelägna verkliga berättelser från hela världen. Festivalen är Sveriges största festival för enbart dokumentärfilm.
Årets program rör sig mellan det mest intima och det kollektivt storskaliga, från nyskapande uttryck till skarpa samtidsskildringar. Här finns dokumentärfilmer som vågar ställa svåra frågor och öppna nya perspektiv på vår tid.
Nedan följer några särskilt sevärda titlar ur årets program:
1. Kärlek och politik kolliderar i ”My Boyfriend El Fascista”
I den här härligt öppenhjärtiga filmen möter vi ett par vars kärlek långsamt bryts ner under trycket av politisk oenighet.
Vi får genom Matthias kameralins följa relationen mellan honom och hans pojkvän, den kubanske aktivisten Sadiel. Sadiels ideologiska resa – från vänsterliberalism till en allt mer högervriden hållning – skapar djupa sprickor i parets gemensamma liv. Det som börjar som en intim och lekfull skildring av vardag och passion utvecklas till en studie i hur skilda övertygelser skapar svåra konflikter.
Kameran registrerar deras samtal, gräl och försök att förstå varandra och gör dokumentären till både ett porträtt av en relation och en spegling av politisk polarisering i vår samtid. En engagerande och personlig berättelse om kärlek som sätts på prov av radikalisering.
2. Tre kvinnor startar band i ”Hex”
Norska dokumentären ”Hex” handlar om tre kvinnor som bildar ett black metal-band och försöker ta plats i en musikscen som länge dominerats av män och starka subkulturella normer.
Genom rep, konserter och samtal om identitet och konstnärlig frihet utforskar filmen hur bandet skapar ett eget uttryck, sprunget ur känslor av gemenskap och ilska. Musikens kraft blir ett sätt för kvinnorna att hitta sig själva och sin plats i tillvaron, mellan det performativa och det personliga. Den ovanliga inblicken i en sluten subkultur är fascinerande. Men finast är ändå det konsekventa fokuset på kvinnlig kreativitet och vänskap.
3. Torr humor trollbinder i ”Puuluup: Cables in the Car. Still.”
I denna folkmusikpunkiga dokumentär får vi följa den estniska duon Puuluup, som består av två medelålders män, tillika rätt ordinära småbarnspappor. Med harpa, torr humor och uppfinningsrikedom skapar de ett eget musikaliskt universum som trollbinder den initialt begränsade fanskaran. Det som börjar som ett lekfullt experiment växer snart till en oväntad internationell framgång med turnéer och stora scener, hela vägen till Eurovision. Samtidigt rullar vardagen vidare med barn och andra relationer.
Detta är en charmigt enkel och lustfylld berättelse om kreativitet, vänskap och modet att välja en ny väg.
4. Öppningsfilmen ”La belle année” är visuellt elegant
I ”La belle année” (årets öppningsfilm) återvänder regissören Angelica Ruffier till sitt barndomshem i södra Frankrike efter pappans död.
Att tömma och städa ur huset öppnar plötsligt dörren till ett mer svårhanterligt förflutet. Minnena av den intensiva, men ensidiga tonårskärleken till hennes historielärare väcks till liv och växer till en nödvändig uppgörelse med det som aldrig riktigt då fick ett avslut. Dokumentära inslag vävs samman med personligt berättande och innovativ bildkomposition. Resultatet blir en stillsam men djupt berörande skildring av sorg, längtan och identitet.
Filmen är visuellt elegant, även om den självreflekterande tonen ibland blir nästan väl inåtvänd. Helheten lyfts dock av en fängslande ambition att visa hur en enda relation kan kasta skuggor över ett helt liv.
5. Starkt om migration i ”A Fox Under a Pink Moon”
Filmen följer Soraya, en ung kvinna som under flera år dokumenterar sin resa bort från Iran i hopp om att nå Europa. Genom mobilfoton och filmer, animationer och personliga reflektioner formas en subjektiv berättelse om migration, håglös väntan och kreativ puls. Det poetiska bildspråket blir ett sätt att återta kontroll över en otrygg och osäker situation.
”A Fox Under a Pink Moon” är en emotionellt stark och visuellt uppfinningsrik film utifrån huvudpersonens perspektiv. Mötet mellan politisk verklighet och konstnärlig experimentlusta gör filmen både drabbande och angelägen.
6. ”Child of Dust” är berörande film om försoning
Denna gripande dokumentär av Weronika Mliczewska följer Sang Ngo Thanh, en så kallad Amerasian född under Vietnamkriget av en vietnamesisk mamma och amerikansk pappa.
Han växte upp i sitt hemland med stigma, fattigdom och en stark känsla av att inte höra hemma någonstans, ständigt märkt av sin amerikanske fars frånvaro. Som vuxen söker han sitt ursprung. Det leder till en känslomässigt komplex återförening i USA, mer än femtio år efter krigets slut.
Genom intervjuer och ett finstämt foto skildrar filmen hur krigets konsekvenser etsar sig fast och gnager med frågor om identitet och skuld i flera generationer. ”Child of Dust” är en berörande film med budskap om försoning, som sätter värme och mänsklig värdighet i centrum.
7. Spektakulära bilder i ”How Deep Is Your Love”
Denna visuellt fängslande dokumentär tar oss ner i de djupaste haven där vi får besöka en outforskad undervattensvärld. Här upptäcker forskare fortfarande nya arter samtidigt som hotet om djuphavsgruvdrift växer.
I det totala mörkret flera tusen meter under ytan möter vi märkliga, nästan utomjordiska livsformer som påminner oss om hur lite vi vet om vår egen planet. Samtidigt pågår den ettriga jakten på havsbottnens mineraler, vilket riskerar att skada sköra ekosystem.
Genom att förena spektakulära bilder med frågor om människans ansvar balanserar filmen vetenskaplig nyfikenhet med existentiell oro. Trots en onödigt mesig berättarröst av regissören, är filmen både oändligt vacker och smått skrämmande.
8. ”Mördarens son” växer upp bland våld
”Mördarens son” är ett starkt dokumentärt drama i regi av Jesper Klemedsson Sotomayor och Sebastian Peña Rojas. Filmen följer rapparen Rankz, eller som han egentligen heter Tabaré, och hans kamp för att bryta sig loss från ett liv präglat av våld, trauma och utanförskap efter en uppväxt i ett minst sagt turbulent fosterhem.
När hans frånvarande pappa återvänder och det förflutna gör sig påmint tvingas Tabaré konfrontera rädslan för att upprepa samma destruktiva mönster. Intima samtal och arkivmaterial utforskar skuld, arv och frågan om det går att frigöra sig från ett liv som blivit synonymt med brott och våld.
Filmen ger huvudpersonen utrymme att formulera sina egna tankar om ansvar, skam och möjligheten till försoning. Musiken och boxningen blir uttryck för både kamp och hopp och formar ett porträtt av en man som är lika rått som hoppfullt.
9. Musikfilmen ”Celtic Utopia” engagerar
Denna dokumentär följer unga irländska musiker och kulturutövare i deras vardag. Vi får följa med på repetitioner, spontana spelningar och under samtal i hem och på gator. Dessa möten ger en bild av hur traditionell musik lever vidare i en modern tid.
De medverkande talar öppet om historiska konflikter, politiska motsättningar och sociala klyftor – men också om viljan att förändra det som inte fungerar. Resultatet är en engagerande och tankeväckande film där musiken blir en kraft för både självreflektion och förändring.
10. ”Broken English” hyllar Marianne Faithfull
”Broken English” är ett hyllningsporträtt av konstnären och musikern Marianne Faithfull och hennes långa karriär. Genom arkivmaterial, musiksekvenser och samtal reflekterar hon själv och andra kända personer över berömmelse, motgångar och konstnärlig integritet. Filmen rör sig fritt mellan dåtid och nutid och försöker fånga både myten och människan bakom artisten genom en slags levande minnesbank.
Det är ett rikt och stundtals närmast vibrerande porträtt, särskilt i de musikaliska partierna. Strukturen är fragmentarisk, men det speglar också ett konstnärsliv som vägrat låta sig formas innanför raka ramar.
Läs mer och boka biljetter på tempofestival.se…
Läs också: 10 dokumentärer som kommer förändra ditt liv