Minionerna har alltid varit bättre än filmerna de är med i, och det har inte förändrats med ”Minioner & Monster”. I långfilmsformat blir konceptet ofta utdraget och riktningslöst. Höjdpunkterna är alltid de galna sketcherna där Minionerna får göra det de gör bäst. Men emellanåt försöker filmerna faktiskt vara filmer, och då känns det mest som att stå i kö till nästa berg- och dalbana.
Hade de små gula sidekicksen i stället fötts som ett kortfilmskoncept i stil med ”Looney Tunes” eller ”Tom & Jerry” hade det antagligen redan stått en bananformad Oscar på hyllan. I stället får de nöja sig med… låt oss se… flera av de mest inkomstbringande animerade långfilmerna i världshistorien. Jag tror att de klarar sig.
Med det sagt är ”Minioner & Monster” antagligen deras bästa film hittills, och möjligen det bästa Illumination har gjort. Grundproblemen finns kvar, men premissen är så pass underhållande att den väger upp för mycket.
Det här är berättelsen om hur Minionerna erövrade Hollywood – inte på 2010-talet, som i verkligheten, utan under stumfilmseran. Filmen följer deras framgångar och motgångar i filmindustrin och kulminerar i 3 Minioners försök att förverkliga sina regidrömmar. Buster Keaton och Charlie Chaplin har ingen chans.
Att använda Hollywoods turbulenta ursprung som språngbräda för Minionernas jakt på en ny ondskefull mästare är en rolig idé, även om filmen aldrig riktigt drar en koppling. ”Minioner & Monster” har gott om ikoniska filmscener att låna från och behöver oftast inte göra mer än att slänga in ett par Minioner i bakgrunden. Referenser är enkla, det krävs inte mycket kreativitet, så det finns flera tillfällen där Illumination hade kunnat ta parodierna ett steg längre. Som kärleksbrev till filmhistorien fungerar det ändå fint. Förhoppningsvis väcker det också barnens nyfikenhet på klassikerna.
Samtidigt som de 3 huvudminionerna snickrar på sitt filmiska mästerverk – som också heter ”Minioner & Monster” – hittar resten av gruppen en ny ondskefull mästare att arbeta för: Dort. En utomjordisk robot (eller är det bara en människa i en robotdräkt?), tydligt inspirerad av 50-talsklassikern ”Mannen från Mars”.
Dort är en av filmens största vinster och hade gärna fått ta mer plats. Detsamma gäller de tre huvudminionernas vänskap och kreativa drivkraft. Men det finns helt enkelt inte utrymme. När filmen prioriterar en ständig ström av roliga sketcher blir det, som så ofta i Minion-filmerna, karaktärerna och handlingen som offras.
Själva handlingen är fortfarande ganska lös och når egentligen bara sitt slut för att filmen vill hålla sig kring 90 minuter. Jag skulle inte säga att speltiden är ett problem i sig, men flera lovande trådar knyts ihop innan de känns färdiga.
Barnen som såg Minionernas första framträdande i ”Dumma mej” 2010 har förmodligen tagit högskoleexamen vid det här laget. Ändå har figurernas popularitet knappast minskat. Om något har även föräldrarna blivit fans. På sätt och vis är det unikt, då Minionerna fortfarande är exakt likadana. Serien har inte vuxit upp med sin publik, humorn har knappt förändrats och filmernas kvalitet har varit ungefär lika ojämn hela vägen. Hela deras grej är dessutom att vara dryga – men ändå tröttnar vi inte.
Det mest osannolika med deras senaste äventyr är kanske inte galenskaperna, utan tanken att Hollywood en dag skulle överge dem.
Snabbfakta ”Minioner & Monster”
Regi: Pierre Coffin
Originalröster: Pierre Coffin, Zoey Deutch, Jesse Eisenberg, Trey Parker, Jeff Bridges
Svenska röster: Ellen Bergström, Joakim Jennefors, Anton Olofson Raeder, Nicklas Berglund, Anna Rydgren, Ole Ornered, Anders Öjebo, Christian Hedlund
Genre: Action
Speltid: 1 timme 30 minuter
Svensk biopremiär: 1 juli 2026
MovieZines betyg: 3/5
