Antalet ryska filmer jag har sett i mina dagar kan antagligen räknas på en hand. Jag är långt ifrån en expert, men jag vet vad jag gillar och jag vet när jag blir uttråkad. ”Minotaur” – unisont hyllad sedan Cannespremiären – kan vara årets mest överhajpade kritikerdarling.
Någonstans i Ryssland möter vi Gleb, en familjeman och företagsledare som blir allt mer pressad. Sakna men säkert börjar Glen tappa kontrollen, både på hemmaplan och på jobbet, vilket leder honom till desperata åtgärder.
Borgmästaren kräver att Gleb säger upp 14 personer från sitt logistikföretag så att de kan skickas till kriget i Ukraina. Han svarar med att anlita 14 nya lastbilsförare för att kunna ge dem sparken veckan därpå. Men det är inte Glebs enda huvudvärk. Hustrun Galina verkar träffa någon bakom hans rygg, och Gleb vill ta reda på vem det är.
Handlingen släpar sig långsamt framåt den första timmen, tills filmen hittar vad den vill berätta. När en twist skakar om det hela börjar det äntligen bli någorlunda spännande, men det är lite för sent.
Storyn släpper också flera intressanta trådar och vi får till exempel aldrig veta hur det gick för tonårssonen, som blir plågad i skolan och får pappas råd att ”hota med stryk tillbaka”.
Den ryske filmskaparen Andrey Zvyagintsevs nya film är inspirerad av fransk-italienska ”Mannen – hustrun – älskaren” (1969) av Claude Chabrol. Det finns också en amerikansk remake, thrillern ”Unfaithful” (2002) med Richard Gere i rollen som den bedragna maken.
Samtidigt har ”Minotaur” lagt till mycket eget i handlingen. Kritiken mot Putin och kriget går inte att undvika. Jag tycker mig se ett försök till Ruben Östlundsk satir och mörk humor. Det kunde vridas upp och bli en underhållande thriller som ”No Other Choice”, men riktigt så kul ska vi inte ha det, tyckte väl Zvyagintsev.
”Minotaur” knep 2026 års Grand Prix, det näst finaste priset på Cannes Film Festival. Jag tippar på att Stockholms filmfestival vill hålla Sverigepremiären i höst och jag tippar också att den blir välbesökt. Filmskribenter på DN och SvD filar redan på sina hyllningar. Genren ”medelklassfamilj i förfall” verkar alltid hitta hem hos kritiker och cineaster
Zvyagintsev-fans behöver alltså inte bry sig om vad jag tycker. Men filmen har inte mycket att erbjuda en mainstream-publik. Jag kan se att det är välgjort men blir aldrig engagerad.
Sett på Tofifest Film Festival 2026 i Polen. Filmen har ännu inget svenskt premiärdatum.