Efter att samtliga skräck-klassiker från 1970- och 80-talet fått remakes verkar det nu vara dags för ikoniska femme fatales att uppdateras. Sist var det Glenn Closes kaninkokerska från ”Farlig förbindelse” som blev lättglömd TV-serie med Lizzy Caplan.
Nu har tiden kommit för ”Handen som gungar vaggan”, klassisk psykologisk rysare från 1992, där Rebecca DeMornay gjorde sitt livs roll som skogstokig, hämndlysten barnvakt från helvetet. I den här remaken är det nya skräckfilmsdrottningen Maika Monroe som axlar manteln.
Här heter hon Polly och nästlar sig in i förortsmamman och karriärkvinnan Caitlyns (Mary Elizabeth Winstead) familj när denne behöver en barnflicka. Men Caitlyn inser snart att Polly inte är den hon utger sig för att vara – och har en dold agenda som hotar familjeidyllen.
Det är alltid knepigt att inte jämföra en nyinspelning med dess förlaga, speciellt i detta fall med ett sådant klassiskt original. Denna uppdatering landar tyvärr någonstans mellan alltför lik sin föregångare och ifrågasättbara ändringar.
Skådespelarna gör jobbet
Filmens styrka ligger tveklöst i skådespelarna. Monroe har med bland annat ”It Follows” och ”Longlegs” blivit en modern skräckdrottning och det är kul att se henne spela antagonist för omväxlings skull.
Hon gör Polly till en mer plågad och dyster själ snarare än någon skoningslös psykopat. Att se hur hon pendlar mellan manipulativ lögnerska och oskuldsfull ängel är stundtals fängslande. Monroes oförutsägbara blick gör Polly till en tragisk antagonist som nästan lockar att sympatisera med henne.
Hon matchas väl av Winstead, något av en ikon inom genren själv efter allt från ”Final Destination 3” till ”10 Cloverfield Lane”. Hon ger kött och blod till en förortsmamma med fler lager än den genomsnittliga matriarken, med egna demoner och skelett i garderoben.
Regissören Michelle Garza Cervera har sagt att hon velat skapa en gråzon mellan förövare och offer. Tyvärr fungerar det bara inledningsvis innan rollerna som hjältinna respektive skurk etableras tydligt.
Psykopaten som lyckas lura alla i omgivningen och den stackars välmenande mamman som ingen tror på förrän det är för sent. En perfekt, ondskefull plan som bara raseras av en rättfram konfrontation. Vi har sett det förut – redan 1992.
Liknar en TV-film
Även utan jämförelser med originalet är det lite oväntat och bjuder på få överraskningar. Med den hotade kärnfamiljen och den farliga blondinen med sex appeal liknar det nästan en ovanligt välspelad Lifetime-film.
Här finns till och med en tillagd sidointrig om Pollys lesbiska relationer och Caitlyns bisexuella historia. I en scen – som tagen ur valfri 90-talsrulle – smygtittar Caitlyn på Pollys aktiviteter i sänghalmen. Detta leder dock inte vidare till något märkvärdigt i berättelsen.
Filmen puttrar på någorlunda fram till att Caitlyns bästis (Martin Starr) ska undersöka Pollys förflutna och det hela faller platt i en pinsam sekvens som inte ska avslöjas här. Därav följer några typiskt dumma karaktärsbeslut innan det blir omotiverat blodigt och våldsamt.
Det är riktigt trist att den begåvade Cervera följer upp sin underskattade debut ”Huesera: The Bone Woman” med en sådan parentes till film. Då hjälper inte forcerade budskap och twistar om trauman och kvinnor som stöttar kvinnor.
Originalfilmen må kanske inte vara något mästerverk men var slipad spänning i all sin enkelhet, som man minns än idag. Remaken är en blek kopia man inte lär minnas om en vecka. Vi får hoppas denna remake-trend är kortvarig – innan någon får för sig att återuppliva ”Ensam ung kvinna söker”…
Snabbfakta: Handen som gungar vaggan
- Originaltitel: The Hand that Rocks the Cradle
- Regi: Michelle Garza Cervera
- Skådespelare: Maika Monroe, Mary Elizabeth Winstead, Raul Castillo, Martin Starr
- Genre: Thriller
- Visas på: Disney+
- Svensk premiär: 19 november 2025
