Det var nog bara en tidsfråga innan ”Karate Kid – Sanningens ögonblick” från 1984 och dess uppföljare skulle slås samman med remaken från 2010 i en teamup-film som spelar för dubbla nostalgikort.
”Karate Kid: Legends” är i grund och botten lite av en ”Avengers” eller ”Spider-Man: No Way Home” för den klassiska filmserien. Jackie Chan är tillbaka som Kung Fu-läraren Mr. Han och Ralph Macchio återvänder som den ursprungliga Karate Kid, Daniel LaRusso. Huruvida andra karaktärer från seriens förflutna dyker upp kommer inte att avslöjas här, men i huvudrollen finner vi en ny Karate Kid vid namn Li Fong (Ben Wang).
Karate Kid, som just nu enbart är en Kung Fu-lärling under Mr Han, flyttar med sin mamma till New York för att påbörja ett nytt liv. Som tur är stöter han på nya vänner redan första natten i form av unga Mia och hennes pappa Victor, ägare till en närliggande pizzeria med ekonomiska problem. Inom kort blir han dock ett offer för en lokal karatemästare, vilket leder till att han ställer upp i en karate-tävling för bevisa sig själv, rädda pizzerian och ge filmen en anledning att kalla sig ”Karate Kid”. Mr Han flyger in från Peking och slår sig ihop med Daniel LaRusso för att träna den unga lärlingen.
Till stora delar är det alltså ”Karate Kid”-formeln igen. Strukturmässigt är berättelsen så lik både Chan och Macchios första filmer att den skulle kunna beskrivas med exakt samma ord – bara med andra namn och platser.
Nu behöver inte det vara ett problem, flera nostalgifyllda uppföljare har kommit undan med att egentligen vara hemliga remakes för att återuppliva klassiska filmserier. Men ”Legends” faller platt eftersom den bekanta strukturen känns mer som en skyldighet än en berättarvilja.
Vändpunkter och karaktärsbeslut flyter sällan naturligt från scen till scen. Filmen har ofta för bråttom att ta sig till det vi minns från originalet att inget längs vägen känns rätt. Konflikter introduceras i en scen och löses i nästa, innan de hunnit byggas upp. Vissa karaktärer försvinner spårlöst för att plötsligt ptervända, som om vi följt dem hela tiden. Vi får aldrig en chans att faktiskt investera i vare sig handlingen eller karaktärerna innan ”Legends” börjar förlita sig på att vi redan har gjort det.
Men när den nostalgifyllda team-up delen av filmen väl tar fart finns det ändå något charmigt med att se Chan och Macchio försöka samarbeta. I efterhand är det märkligt att ”Karate Kid”-världarna inte förenades tidigare. Klart att Mr. Han känner till Mr. Miyagi. Trots det känns det återigen som att filmen har för bråttom att återspela hitsen, snarare än att låta sekvenserna utvecklas naturligt.
Ben Wang är underhållande som den nya karatelärlingen, men Li Fong som karaktär är lika tunn som allt annat. Det är oklart vad han egentligen har att förlora, vad han behöver lära sig, eller varför hans resa spelar någon roll. Varken vinsterna eller förlusterna känns meningsfulla.
Wang själv har dock en lovande karriär framför sig – han är redan klar för både nästa ”Hunger Games” och filmatiseringen av Stephen King-boken ”The Long Walk”.
Men i ”Karate Kid” vill man ju ändå se lite karate! Trots hur självklart det borde vara, filtreras många actionscener genom en störande och rörig klippning som skadar upplevelsen. Ibland blir det alldeles för rörigt att kolla på och koreografin ser aldrig lika imponerande ut som den borde. Det ser billigt ut. Långt ifrån vad man förväntar sig av en biofilm.
”Karate Kid: Legends” är svår att rekommendera till någon annan än seriens mest hängivna fans – och även för dem finns det inte mycket att se. Sex säsonger av ”Cobra Kai” verkar inte ha friskat upp franchisen tillräckligt för att motivera en återkomst till bioduken. Det är en kraftlösare version av samma gamla karateslag.
Svensk biopremiär 29 maj.