Sanningen är sällan särskilt enkel när någon tjänar på att förvränga den. Och i ”Verity” har nästan alla en anledning att få andra att tro på just deras version.
”Verity” bygger på Colleen Hoovers bästsäljande roman med samma namn. Författaren Lowen Ashleigh får ett erbjudande som både kan rädda hennes karriär och betala räkningarna. Hon ska slutföra en framgångsrik bokserie åt Verity Crawford, en hyllad författare som efter en olycka inte längre kan skriva själv.
Lowen flyttar in hos familjen Crawford för att gå igenom Veritys anteckningar och opublicerade material. Där finns maken Jeremy, den lille sonen Crew, ett hus präglat av familjens tragedier och så Verity själv. När Lowen hittar manuset till hennes självbiografi börjar bilden av kvinnan vars ord hon ska ta över att förändras.
Köper inte reaktionerna
Jag har inte läst Hoovers roman och kan därför inte säga hur trogen filmen är sin förlaga. Men jag kan föreställa mig att den här historien fungerar bättre på boksidorna.
Det är inte nödvändigtvis det som händer som får mig att sucka, utan hur personerna reagerar på det. Gång på gång beter de sig på sätt som jag helt enkelt inte köper. Förutsättningarna för en riktigt bra psykologisk thriller finns där, men dramaturgin spretar och jag tror aldrig riktigt på relationerna.
Vem går egentligen att lita på?
”Verity” vill hela tiden få oss att tvivla på vad som faktiskt är sant. Vem har manipulerat vem? Vad föreställer sig Lowen? Går Verity att lita på, eller Jeremy? Det borde vara spännande att försöka reda ut, särskilt när berättelsen hela tiden erbjuder nya versioner av samma människor och händelser.
Men då måste frågorna också kännas viktiga. Här förblir karaktärerna för tunna och det blir svårt att komma dem särskilt nära. Nya ledtrådar och avslöjanden avlöser varandra innan de tidigare hunnit sjunka in. När ännu en sak visar sig inte vara vad den först verkade vara blir reaktionen mindre ”oj” och mer ”jaha”.
Voiceovern fungerar bättre när vi hör Verity medan Lowen läser hennes manus. Där fyller den en naturlig funktion. Konstigare blir det när Lowens egen röst plötsligt dyker upp och förklarar sådant filmen borde kunna visa på egen hand. Dessutom händer det så sporadiskt att greppet mest känns malplacerat.
Snygg yta
Snyggt är det däremot. Här finns en tydlig 90-talsestetik med polerade bilder, laddade blickar och en blank erotisk thriller-känsla som passar historien väldigt bra. Åtminstone till en början. Efter ett tag känns det mindre som en värld personerna faktiskt lever i och mer som en värld de poserar i. När Lowen ligger i badet och gnider sig själv till extas lyckas det till exempel, trots alla ansträngningar, vara ovanligt osexigt. Till slut blir jag mer medveten om ytan än människorna under den.
Skådespelarna gör inget uppenbart fel. Anne Hathaway, Dakota Johnson och Josh Hartnett gör vad de kan med rollerna de fått, men ändå blir det inte rätt. Kemin vill inte riktigt infinna sig och när reaktionerna redan känns svåra att tro på finns det inte mycket skådespelarna kan göra för att rädda dem.
Allvarlig på fel sätt
Sex och obehag ligger farligt nära varandra, och ibland fungerar kombinationen riktigt bra. Men regissören Michael Showalter behandlar materialet med ett sådant allvar att det nästan sänker historien.
När berättelsen närmar sig det absurda hade filmen behövt våga leka mer med tonläget och kanske till och med omfamna det. Istället håller Showalter envist fast vid den psykologiska thrillern, även när materialet tycks vilja dra åt ett helt annat håll.
”Verity” hamnar därför i ett konstigt mellanläge. Den är för allvarlig för att det absurda ska bli roligt, men inte tillräckligt obehaglig för att verkligen krypa under huden. Det som ska slå undan benen på mig får mig till slut mest att höja på ögonbrynen av helt fel anledning.
Snabbfakta om ”Verity”
- Originaltitel: ”Verity”
- Regi: Michael Showalter
- Skådespelare: Anne Hathaway, Dakota Johnson, Josh Hartnett
- Genre: Thriller
- Land: USA
- Speltid: 1 tim 57 min
- Åldersgräns: 15 år
- Svensk biopremiär: 2 oktober 2026
