Jodie Foster är den typ av Hollywoodskådespelare som verkar välja sina projekt med omsorg. Resultatet är inte alltid fullträffar, men hon lyckas så gott som alltid leverera sevärda rollprestationer.
”Ett privat liv” är unik i det avseendet att Foster här talar franska – något hon behärskar flytande men som vi sällan, om ens någonsin, har sett henne göra på film. För trovärdighetens skull spelar hon dock en amerikanska vid namn Lilian, bosatt i Paris.
Där arbetar hon som terapeut, sedan länge frånskild och med en trasig relation till sin vuxne son. När en av hennes patienter (Virginie Efira, ”Minnas Paris”) avlider – självmord, påstår man – börjar Lilian av olika anledningar misstänka att det i själva verket rör sig om mord.
Är det patientens aggressiva make (Mathieu Amalric)? Eller den hemlighetsfulla dottern (Luana Bajrami, ”Porträtt av en kvinna i brand”)? Tillsammans med sitt ex (Daniel Auteuil) börjar Lilian utreda fallet, trots alltmer hotfulla varningar.
Detta är ett sevärt men något för långt och spretigt mordmysterium som tacksamt nog inte efterliknar Hitchcock – eller ens Brian De Palma – alltför mycket. Regissören Rebecca Zlotowski (”En lösaktig flicka”) har i stället valt att lägga fokus på Fosters frustrerade och lätt slitna antihjältinna, som kämpar sig igenom minnen och lösryckta drömbilder.
Zlotowski vill dock klämma in några teman för mycket i en stundtals rörig film. Här driver man lätt med grävandet i det undermedvetna och letandet efter ledtrådar i tidigare liv. Judendom och dess traditioner har också en plats i dramat, liksom misslyckat föräldraskap, dysfunktionella familjeband och alkoholism.
Det är ett gediget hantverk, men särskilt berörd blir jag aldrig. I stället blir jag snarare road av filmens mer humoristiska inslag, inte minst de som skildrar Lilians relation till sin exman.
Foster och den franske veteranen Auteuil (”Dolt hot”, ”La Belle Époque”) har en oväntat sprudlande kemi och utgör ett charmigt par amatördetektiver. Det är extra roligt att se dessa högt aktade aktörer få vara lite fåniga och inte fullt ut ta sig själva på största allvar.
Det är överhuvudtaget en lyx att få se en sådan samling begåvade franska skådespelare i aningen otacksamma roller. Gamle Bond-skurken Auteuil har knappt några repliker förrän i finalen, och veteranen Irène Jacob medverkar endast i en enskild scen.
Men detta är trots allt Fosters film, och hon bär den stadigt på sina späda axlar. Förutom att hon hanterar språket med självklarhet levererar hon, som alltid, en stabil och engagerande insats.
Ett tecken på hennes storhet är att hon som första amerikanen nominerats till både César- och Lumière-priserna för Bästa skådespelerska. Hon känns lika självklar i fransk film som i Hollywoodproduktioner.
Filmen fungerar främst tack vare henne, samt lagom doser av av drama, torr humor och spänning. Twisten i mysteriet är knappast överväldigande – men inte heller så svag att den ger anledning till klagomål.
”Ett privat liv” får svensk biopremiär den 13 februari.