När jag först hörde att James Gunn skulle regissera “Superman” var jag skeptisk. Jag är ett fan av Gunn och gillar eller älskar det mesta han gjort. Men det kändes osäkert om han var rätt person för jobbet.
Superman är en knepig karaktär att få rätt. Både på film och i serietidningar. Det är därför han ofta anses som tråkig. För han blir lätt tråkig, om skaparen inte vet vad hen gör.
I det här fallet försvann oron när jag såg “Guardians of the Galaxy Vol. 3”. Den filmen visade på en mer mogen sida av James Gunn, mitt i alla färgstarka fånigheter, och den visade på ett större hjärta än vi sett tidigare. Ett mer äkta hjärta. Det var då jag visste att han var rätt man för jobbet.
Jag hade inte fel. Tvärtom, min instinkt var mer korrekt än jag först hade anat. Även om filmen har sina brister så blir det snabbt tydligt att Gunn förstår både karaktären och den värld han lever i.
Rätt in i handlingen
Filmen börjar mitt i handlingen. Specifikt med scenen vi sett i flera trailers, där en svårt skadad Superman landar i ett snötäckt landskap. Han visslar på Krypto, superhunden, som drar med sig husse till säkerheten i det (än så länge) hemliga gömstället Fortress of Solitude.
Väl inne ensamhetens fästning tas vår hjälte omhand av sina Superman-robotar, som ser till att en rejäl dos av jordens sol ger honom den mesta styrkan tillbaka. Tillräckligt för att han ska kunna flyga tillbaka till Metropolis och banka superskurk en vända till.
Att börja filmen på det viset är antagligen inte helt optimalt. Det är förvirrande, och personligen kände jag mig snuvad på den delen av fajten som kom innan kraschen. Samtidigt är det onekligen ett effektivt sätt att presentera Superman på.
Vi möts av en Superman som kan skadas, vilket genast ökar känslan av fara. Han har hand om ett djur. Fast kanske viktigast av allt får vi se en värld med fästningen och Superman-robotar och en byracka med superkrafter som är fruktansvärt dålig på att lyda.
Det är en bra balans av dramatik och humor, och action när Superman flyger rätt in i fajten igen.
Vågar vara fånig
Det introducerar även härligt fåniga superhjältekoncept som varit alltför frånvarande från superhjältefilmer, inklusive sedan Christopher Reeves dagar.
Robotarna är ett utmärkt exempel på en typ av grej som de flesta filmmakare inte hade vågat ge sig på. Men James Gunn vågar, han vågar ta det fåniga med allvar och ge det hjärta och vikt.
“Superman” känns som en serietidningsfilm på ett sätt som väldigt få andra gör. Jag menar det som största möjliga komplimang. Det är inte en perfekt film på något sätt, men den är det som har saknats inte bara i Superman utan i superhjältefilmer i allmänhet.
Den är rolig, den har hjärta och den har precis rätt mängd serietidningsdumhet.
Lex Luthors absurda planer
Ett annat perfekt exempel på detta är Lex Luthor. I Nicholas Hoults utmärkta gestaltning känns Supermans nemesis på riktigt farlig, trots att hans planer och verktyg är allt annat än jordnära.
I “Superman” har Lex och Superman ännu inte träffat varandra, men Lex har redan ett väl utvecklat hat mot hjälten. Det är det som driver honom, vare sig det gäller att ta över ett annat land eller skapa ett helt fickuniversum som låter honom och andra resa över världen på sekunder. Lite som ett eget Stargate-system.
Det här är koncept som verkligen känns hämtade från serietidningarna.
Som jag var inne på tidigare behandlas de med tillräckligt stort allvar för att kännas om verkliga hot i filmens verklighet. De får Lex Luthor att kännas som den ikoniska superskurk han faktiskt är.
Lois och Clark
James Gunn träffar lika rätt när det gäller kretsen närmast Clark Kent/Superman. Rachel Brosnahan är en klockren Lois Lane, och jag kan inte längre avgöra vem som är min absoluta favorit i rollen. Margot Kidder, Erica Durance, Elizabeth Tulloch eller Brosnahan? Den diskussionen kommer jag att ha med mig själv länge.
Vad som inte behöver diskuteras, är personkemin mellan henne och David Corenswet. Det vill säga Lois och Clark. Det är ingen tvekan att dessa är som gjorda för varandra.
Det finns en scen tidigt i filmen, där Clark låter Lois intervjua honom som Superman. Hon gör det genast till ett tufft samtal med tuffa frågor och Superman hamnar i försvarsställning.
I samma scen får vi även veta hur länge de dejtat och att Lois känner till sin pojkväns stora hemlighet.
Det är en stark och viktig scen, framför allt intervjun är av en sort vi aldrig sett tidigare i filmerna, och det är absolut något som Lois Lane skulle göra. Tyvärr pågår den lite för länge. Jag vill ha scenen var, bara något kortare. Lite tajtare klipp. Intervjun i sig hör dock till filmens höjdpunkter.
Mer tid för karaktärer
Om det finns ett problem med Brosnahan i “Superman”, så är det att hon får för lite scentid. Och då lider Skyler Gisondo och Wendell Pierce, Jimmy Olsen och Daily Planet-redaktören Perry White respektive, mer av det. Både är utmärkta skådespelare som gör en väl uppdaterade versioner av klassiska karaktärer.
Men de får inte tillräckligt med tid för att vi ska lära känna dem. Även om Jimmy Olsens kontakt med Lex Luthors flickvän är oerhört underhållande, och att det i slutändan är vad som tillåter våra hjältar att upptäcka skurkens plan. Det är oväntat och fungerar riktigt bra. Jag önskar bara vi fått fler karaktärsstunder.
I tvättäkta superseriestil bygger Gunn ut sin värld med karaktärer från det större DC-universumet. Green Lantern, Hawkgirl och framför allt Mr. Terrific spelar viktiga roller utan att ta över fokuset från titelkaraktären. Det är tacksamt.
Det är också en balans som Marvel i jämförelse inte alltid lyckas lika bra med. Det säger jag som ett stort Marvel-fan.
En Superman med skavanker
Och så Superman själv, förstås. David Corenswet är en perfekt Clark Kent. Han spelar rollerna som någon som är uppvuxen i den amerikanska mellanvästern, som det ska vara.
Han är naiv, som Superman ofta på en större skala. Det blir tydligt på reaktionerna när han stoppar ett krig (som senare visar sig vara en fälla iscensatt av Lex Luthor). Han värderar allt liv lika högt, vare sig det gäller människor, monster eller en liten ekorre som nästan blir offer för våldsamheter.
Han är mänsklig. Inte bara ifråga om hopp och naivitet, inte bara i sin övertygelse om att han gjorde rätt även om hans agerande fick knepiga politiska konsekvenser. Utan även i tvivlet på sig själv och hans syfte på jorden.
Filmens stora, eller åtminstone viktigaste, twist är att hans biologiska föräldrar hade andra planer för honom. När han skickades till jorden följde ett meddelande med, som verkade säga åt honom att göra gott och hjälpa människor.
Två sidor av samma man
Men meddelandet var skadat, och när det rätta budskapet under filmens gång kommer fram, visar det sig att de förväntar sig att sonen ska ta makten och härska över jorden. Även om det innebär att ta liv.
Vilket naturligtvis är en förödande insikt för Superman. Får honom att ifrågasätta sig själv och vad han gör, och sina egna syften. Vilket jag gillar. Den inre konflikten ger ett extra lager till karaktären utan att glömma eller missförstå vem han är.
En sak till: Jag kanske inte tycker Clark Kents frisyr är vidare snygg, men den är antagligen modern (samma typ av frisyr som synts på många TikTok-ungdomar). Jag älskar däremot hur effektiv den är, tillsammans med glasögonen, på att dölja Supermans hemliga identitet.
Corenswet gör inte samma fysiska skillnad mellan sina båda alter egon som Christopher Reeve gjorde. Ändrar inte hållningen så drastiskt, personligheterna utåt ligger närmare varandra. Men Corenswets frisyr gör ett bättre jobb med att dölja hemligheten än vad Reeves gjorde med sitt byte av mittbena.
En hoppfull Superman
“Superman” är absolut inte en perfekt film. Den har problem. Den förvirrande inledningen, karaktärer som får för lite tid, bitvis konstig prioritering. Men den lyckas få mig att känna en oerhörd glädje där i biosalongen.
James Gunns “Superman” ger oss inte bara en korrekt gestaltad titelkaraktär, den ger oss en förverkligad serietidningsvärld. Det är något som är näst intill unikt inom film, speciellt i en nutid som gärna vill ha så mycket realism som möjligt i sina superhjältefilmer.
Men “Superman” väljer glädjen, hoppet och de underhållande och absurda superfajterna. Den påminner mig om varför jag började älska serietidningar från första början. I allt det mest väsentliga är “Superman” precis den Superman-film som jag har väntat på.