London 1969. Rupert Murdoch har precis köpt den krisande tidningen The Sun och ger redaktören Larry Lamb ett till synes ganska enkelt uppdrag. Han ska göra en tidning som folk faktiskt vill läsa. Och det gör han.
När The Sun lanserar sin berömda ”page 3 girl” växer den till en enorm maktfaktor och blir världens mest lästa engelskspråkiga dagstidning. Men Danny Boyle gör ingen traditionell tidningskrönika av historien. Han drar oss snarare rakt in i den. Och jäklar vilket tempo han har.
Boyle är en regissör som gillar energi och rörelse. Från ”Trainspotting” och ”28 dagar senare” till ”Slumdog Millionaire” har hans filmer haft en rastlöshet som gör att kameran ibland tycks ha svårt att sitta still. I ”Ink” passar det perfekt. Här berättar det ivriga fotot nästan lika mycket som replikerna. Udda vinklar, plötsliga inzoomningar och snabba förflyttningar för oss genom redaktioner och tidningssidor. Stundtals känns filmen mer som en musikvideo än ett klassiskt drama.
Redaktionen kokar. Rubriker ska sättas, upplagor räknas och konkurrenter besegras. Allt handlar om att hitta nästa grej som får människor att plocka upp tidningen. Frenesin har något av ”The Wolf of Wall Street” över sig. Samma rus och samma känsla av att hela tiden behöva gå lite längre. Här är det bara upplagor i stället för dollar som får adrenalinet att pumpa.
Jack O’Connell är strålande som Larry Lamb, mannen som gjorde The Sun till en tidning för massorna. Han har precis rätt blandning av charm och fräckhet och blir filmens motor. Genom honom ser vi hur jakten på fler läsare hela tiden flyttar gränsen för vad man är beredd att göra för att få dem.
Även Claire Foy som hans kollega och älskarinna övertygar. Hon är inte lika central i kampen om läsarna men blir en välbehövlig motvikt till den testosteronstinna framgångsjakten. Guy Pearce spelar Murdoch med lågmäld självklarhet. Han behöver inte göra så mycket för att vi ska känna hans närvaro. Det är han som sätter saker i rörelse och sedan låter Lamb och redaktionen göra jobbet.
James Graham har själv bearbetat sin hyllade pjäs för filmduken och det märks framför allt på den rappa dialogen. Men under alla snabba ordväxlingar finns en betydligt viktigare fråga om vad journalistik egentligen ska vara och hur långt man är beredd att gå för att nå en publik.
Det här hade lätt kunnat bli en ganska självgod historia om tabloidjournalistikens uppgång. Tacksamt nog gör Boyle något betydligt roligare och låter oss känna ruset inifrån. Gamla regler kastas åt sidan och nya idéer tar form. Vi rycks med, trots att vi vet att allt kommer få ett högt pris.
Det som hände för över 50 år sedan känns dessutom märkligt nära. Jakten på upplagor har blivit jakten på klick och uppmärksamhet är fortfarande hårdvaluta. Verktygen har förändrats, men mekanismerna är desamma.
”Ink” är framför allt en förbannat underhållande film. Det går verkligen undan och det finns en smittande energi i både berättandet och skådespelarna. Kanske är det till och med lite för kul. Jag hade gärna sett filmen gå hårdare åt vad utvecklingen faktiskt innebar, när människors privatliv blev innehåll och journalistiska gränser flyttades för att sälja några tidningar till.
Samtidigt ligger en del av filmens styrka just där. Vi får känna kicken när siffrorna stiger och förstå varför ingen vill bromsa så länge varje nytt övertramp belönas med ännu fler läsare. Boyle låter oss ha roligt på vägen, men ser också till att det börjar skava. Det är en effektiv påminnelse om hur lätt gränser flyttas när det man gör hela tiden visar sig fungera.
Snabbfakta om ”Ink”
- Regi: Danny Boyle
- Skådespelare: Jack O’Connell, Guy Pearce, Claire Foy, Blake Harrison, Brian Gleeson, Angus Imrie, Patrick Kennedy, Lucy Russell, Christopher Fulford, Peter Ferdinando
- Genre: Drama, biografi
- Speltid: 116 minuter
- Världspremiär: 2 september 2026 (Venedigs filmfestival)
- MovieZines betyg: 4/5
