”Halloween: The Game” gör den kusliga filmklassikern till ett störtskönt hangout-spel

Som en ostoppbar slasher har spelvärlden omvandlat ännu en ikonisk skräckfranchise till ett asymmetriskt onlinespel. Resultatet är en beroendeframkallande upplevelse som har tillräckligt mycket nytt att komma med för att utmana genrens bästa.

Lucas Mass

Publicerad: 3.9.2026 15:00

Natten då han kom hem.

Mest läst nu

Asymmetriska skräckspel verkar numera växa på träd. Problemet är bara att om det inte råkar stå ”Dead by Daylight” på stammen är det tveksamt om plantan hinner växa särskilt länge. Vare sig det handlar om licensproblem (”Friday the 13th”), kostnadsproblem (”The Texas Chain Saw Massacre”) eller bara ett alldeles för obskyrt varumärke (”Killer Klowns from Outer Space”) tycks det alltid finnas ett bäst före-datum.

Faktum är att ett onlinespel oftast bara är så bra som människorna man spelar med. Men då krävs det också att det faktiskt finns folk att spela med. ”Halloween: The Game” har en svår uppförsbacke framför sig, men de som vågar ge spelet en chans kommer att få uppleva många av de bästa timmarna den asymmetriska genren har att erbjuda.

Upplägget är bekant: ena sidan försöker överleva, den andra försöker döda. Överlevarna har inte mördarens styrka eller övernaturliga förmågor, men de har en betydligt viktigare fördel – de är fler. Här är det fyra mot en.

Hur gör man ens ett spel av ”Alla helgons blodiga natt”?

”Halloween”, som i Sverige fick titeln ”Alla helgons blodiga natt”, är så klart en urmoder till slashergenren. Michael Myers banade väg för hur seriemördare inom skräck oftast porträtteras än i dag, även om Jason Voorhees är vem de flesta faktiskt tänker på när de hör ordet slasher.

Utvecklarna har bara rättigheterna till originalfilmen, så de har varit noga med att plocka med tillräckligt många smådetaljer från ”Alla helgons blodiga natt” för att fånga tonen – även detaljer som de antagligen hade kunnat skippa. Tack vare en 48 år gammal logisk lucka kan vi nu köra runt i en bil som Michael Myers för att skrämma lokalbefolkningen.

”Halloween: The Game” återskapar den klassiska John Carpenter-stilen nästan helt perfekt, med kusliga skuggor och ett uppslukande ljudlandskap. Allt i spelet är inte specifikt hämtat från filmen, men allt känns rätt.

Att spela som en ikonisk slasher har aldrig varit bättre

Trots att ”Friday the 13th” och ”The Texas Chain Saw Massacre” har bjudit på hundratals timmars underhållning har jag aldrig riktigt fallit för mördarnas spellägen. Det är att springa runt som överlevare som alltid drar mig tillbaka till genren – det är ju liksom där skräcken finns. Det finns få saker som är mer givande än att lyckas smyga förbi en slasher som styrs av en verklig person.

Något som överraskade mig med ”Halloween” är därför hur väl spelet lyckas leverera med Michael Myers. Jag har redan spenderat mer tid i den här mördarens skor än i alla andra asymmetriska spel tillsammans. Att förfölja invånarna i Haddonfield från mörkret och planera deras undergång är en av spelets absoluta höjdpunkter. Tack vare implementeringen av NPC-karaktärer (mer om det senare) är det dessutom mer nybörjarvänligt.

Hans viktigaste förmåga är ”Shape Jump”, som låter honom snabbt och osynligt ta sig runt i staden och dyka upp ur mörkret. Det är ett koncept som låter spelarna återskapa alla de jump scares som slasherfilmer är kända för.

Kampanjen har dock inte mycket att erbjuda

För en gångs skull finns det faktiskt en kampanj för spelare som föredrar att spela själv. Enspelarläget går ut på att vi får uppleva delar av den första filmen ur Michaels perspektiv, från flykten från sanatoriet till jakten på Laurie Strode.

Tyvärr är det inte mycket att skriva hem om. Det kan rentav vara ett misstag att marknadsföra den för hårt.

Kampanjen fungerar som en detaljerad kurs i hur Myers förmågor fungerar. Nybörjare behöver inte kastas rakt in i en onlinestrid mot betydligt mer erfarna spelare, något som länge varit ett hinder i asymmetriska spel. ”Halloween” ger dem en chans att studera grunderna utan att behöva lära sig allt i farten.

Men bortsett från det finns det inte mycket mer, kampanjen kan spelas färdigt på ett par timmar. Sen kan man hoppa in i flerspelarläget – där ”Halloween” verkligen skiner.

Inte bara ett flyktspel

I varje bana, som utspelar sig i olika delar av staden, finns ett antal invånare som lever sina liv helt ovetande om de fasor som lurar bakom de vita staketen. Vissa låser inte ens dörrarna på natten. För vad skulle egentligen kunna hända i ett tryggt medelklassområde?

Det är då upp till spelarna att varna invånarna för den knivbeväpnade mördaren innan han dyker upp vid deras ytterdörr. Vissa stackare kommer Michael antagligen att hinna fram till först, men laget får se till att så många som möjligt överlever natten.

På ett sätt gör det ”Halloween” något mindre kusligt som skräckspel, särskilt efter ”The Texas Chain Saw Massacre”. Men det motiverar spelarna att göra mer än att bara fly – något som faktiskt inte belönas. Poängen är att stanna kvar och hjälpa stan. Att lämna ger Michael friheten att slakta alla och vinna rundan.

Det nya konceptet främjar lagarbete bättre än något annat asymmetriskt skräckspel, och spelet ger varje spelare betydligt mer att göra. Risken att man tröttnar innan utvecklarna hinner lägga till nytt innehåll känns därför inte lika stor.

Haddonfields NPC-karaktärer: riskabelt men det lönar sig

När vi först fick höra hur ”Halloween” skulle fräscha upp det asymmetriska konceptet blev jag lite skeptisk. En del av det som gör genren speciell är att både mördaren och offren styrs av verkliga spelare. Det finns inga AI-karaktärer som vandrar runt och beter sig klumpigt, som de så ofta gör.

Precis som det är otroligt tillfredsställande att lyckas ta sig undan en verklig spelare i ”The Texas Chain Saw Massacre”, är det lika fröjdefullt att lyckas fånga en verklig spelare när man själv spelar mördaren. Att smyga på en NPC kommer aldrig att kännas lika bra – det är inte direkt någon större utmaning.

Trots det har ”Halloween” introducerat en massa datorstyrda karaktärer i Haddonfield. Det är en lösning som kunde få hela spelet att brista, men som visar sig vara precis den spark som genren.

Ja, NPC-karaktärerna har ibland ett par lösa skruvar, men implementeringen löser problem som den asymmetriska genren har brottats med tidigare. I spel som ”Dead by Daylight” är rundan ofta redan körd om mördaren kommer åt mer än en överlevare tidigt. I ”Friday the 13th” finns det i stället en risk att alla 7 överlevare samarbetar för att mobba Jason.

Med hjälp av NPC-befolkningen kan ”Halloween: The Game” låta båda sidorna få en mer rättvis spelupplevelse, åtminstone i början. Självklart finns det fortfarande en chans att Michael hittar just dig först, men oftast har han annat för sig.

Ett beroendeframkallande hangout-spel

Slutresultatet är att ”Halloween: The Game” är ett beroendeframkallande spel för skräckfans. Allt man behöver ibland är en bra grupp att hänga med på Haddonfields gator, men även utöver det har spelet mycket mer att erbjuda. Vibbarna är störtsköna och speldesignen är mer nyanserad och engagerande än den asymmetriska genren har haft tidigare.

John Carpenter har ofta pratat om sitt stora spelintresse, så man undrar ju vad han kommer tycka om det här. Själv kommer jag spendera många kvällar i Haddonfield den kommande Halloween-säsongen.