Världens mest kända mamma torde ju vara Moder Teresa (1910–1997). Hon var en albanskfödd katolsk nunna som bytte klosterlivet mot Calcuttas gator år 1950. Hennes mission var att ta hand om de fattigaste — sjuka, hemlösa och döende — och hon blev världsberömd för sitt engagemang. Teresa fick Nobels fredspris 1979 och helgonförklarades i Rom 2016. Hon förblev, trots kritik för hennes metoder, en ikon för barmhärtighet fram till sin död.
Filmen ”Mother” koncentreras till en enda händelserik vecka i Teresas liv – ett smart grepp av regissören Teona Strugar Mitevska som därmed väljer att ge utrymme för detalj och psykologisk skärpa, snarare än en kronologisk översikt.
Hon rör sig skickligt mellan allvar, svart humor och ögonblick av absurdism. Och det fina resultatet är ett intimt, karaktärsdrivet berättande och en studie i godhet, tvivel och moralisk tvetydighet. Ämnen som känns angelägna i en tid då gränserna mellan hjältemod och välvillig arrogans allt oftare ifrågasätts. Trots att filmen inte ger oss något direkt svar på vem Moder Teresa var, så försöker den utforska frågorna varför och hur.
Noomi Rapace gör en skarp och hudlös rolltolkning av moder Teresa, mycket tack vare att hon inte gestaltar ett helgon utan istället blottar människan bakom myten. Genom kroppsspråk, intensiv blick, en spröd röst och försiktiga men betydelsefulla mimiska drag gör Rapace ett porträtt som känns både trovärdigt och berörande. Hennes obevekliga närvaro gör att publiken inte bara ser kvinnan Teresa, vi känner och våndas med henne i navigerande.
Visuellt är detta en anspråkslös film som genom dova toner förstärker protagonistens stilla enkelhet. Den dämpade färgpaletten, ofta närgångna kameraföringen och ett effektivt ljudarbete, med tystnad, som bryts av starka plötsliga ljud skapar en känsla av klaustrofobi där intim närvaro prioriteras framför storslagen biografisk svepning.
Berättarmässigt håller sig filmen inom rätt bekanta ramar för ett verklighetsbaserat klosterdrama. Men de medvetet malplacerade hårdrocksslingorna som emellanåt skruvas upp över de asketiska klosterkorridorerna, ger ett skönt sting till den annars lågmälda tonen.
En särskilt minnesvärd sekvens är när den överansträngda Teresa hallucinerar, och möts av stirriga nunnor som dansar till Lordis Eurovisionlåt ”Hard Rock Hallelujah”. Det blir härligt absurt och scenen ger en provokativ injektion av energi till berättelsens annars rätt monotona rytm.
Det finns en bra framåtrörelse tack vare tydlig nedräkning, som presenteras med intensiv musik och tablåer som talar om att det är dag 7, dag 6 et cetera. Dock känns tempot stundvis väl ångestfyllt och några partier upplevs därför som rätt tunga. Vissa scener har dessutom en tendens att repetera teman om skuld, uppoffring och altruistisk godhet, utan att riktigt fördjupa dem. Det finns också en antydan till ett fokus på marginaliserade kvinnor i ett patriarkat, som inte riktigt får utrymmet jag hade önskat.
”Mother” är ett finstämt och ibland obekvämt drama om tro kontra tvivel. Den fungerar mer som en koncentrerad inblick i en avgörande tid i en ikons liv än som ett djuplodande porträtt. Genom sin sparsmakade estetik och sitt mod att låta frågorna stå obesvarade tvingar filmen publiken att reflektera över hur vi mäter godhet och vem som får definiera den.