Vad händer när det visar sig att din snygga barnvakt är en del av en satanistisk kult? Och vad gör du när ett flertal psykopatiska, mordlystna ungdomar fyller ditt hem mitt i natten? Förhoppningsvis är det ingen av oss som har behövt uppleva detta under vår barndom, men vilken tur då att “The Babysitter” finns för att ge oss svaren.
Vår huvudperson Cole (Judah Lewis) är en tolvårig, nördig och mobbad kille, vars självförtroende inte är det högsta. Mest retad blir han för att han är den enda som fortfarande har en barnvakt, eller åtminstone är det så fram tills att mobbarna får se henne själva. Denna är nämligen ingen mindre än den superheta Bee (Samara Weaving), som även Cole själv känner en slags förälskelse inför.
Femton minuter in i filmen åker Coles föräldrar iväg för lite egentid, och han och Bee har huset ensamma över natten. Till en början är det en trevlig kväll med dans, pizza och en egen utomhusbio, men vi alla förstår att saker snart kommer gå riktigt, riktigt snett. När Cole förväntas sova intar Bees kultvänner hemmet, och våldsamheterna är ett faktum. När de upptäcks ska situationen komma att eskalera, och det hela resulterar i en extremt blodig natt.
Storyn må vara både rätt tunn och förutsägbar, och innehåller definitivt en hel del troper och stereotyper som inte hade behövt finnas där. Däremot går det inte neka att det är underhållande hela vägen igenom. Filmen är inte längre än vad den behöver vara, så inga stunder känns trista eller långdragna. Det finns dessutom ögonblick att tillfredsställa de flesta, oavsett om du föredrar splatterfilm eller “Gudfadern”.
Berättelsen kommer dock i ett format som onekligen är både snyggt och mycket passande. Det är raffigt, intensivt och fullt med såväl attityd som humor. Tarantino-vibbarna är av hög närvaro – både när det kommer till blodsprut och sätt att introducera karaktärer – och det klär definitivt denna film.
Med undantag från att en del bilder säkert kan komma att traumatisera en och annan tittare, så är “The Babysitter” inte en film som lär sätta djupa spår hos någon efter sitt slut. Men det är inte heller meningen. Syftet är uppenbarligen att det endast ska vara roligt och skräckfyllt för stunden, och det lyckas man bra med. Men att åtminstone vara lite mer innovativ på sina ställen, framförallt vad gäller handlingen, hade nog inte skadat.
