Explosiv tågresa i charmig B-thriller

1994 har actionthrillern ”Speed” premiär med romcom-drottningen Sandra Bullock och Keanu Reeves i huvudrollerna. Hela familjen satt klistrad framför hyr-VHS:en och följde nervöst bussen i L.A. som susade fram i minst 80km/h för att inte explodera till följd av den bomb som hade planterats ombord.

Föga anade jag då att konceptet redan introducerats två decennier tidigare med japanska ”Bullet Train”. Eller att det skulle komma ännu en film på samma tematik i år, nämligen remaken ”Bullet Train Explosion”.

Japanska ”Bullet Train Explosion” utspelar sig, som titeln antyder, på ett av landets höghastighetståg i stället för på en buss, men utgångspunkten är densamma. Någon har placerat bomber ombord på tåget som måste hålla 100km/h för att de inte ska detonera. I stället för en svettig Sandra Bullock bakom ratten är det skådespelaren Rena Nōnen som styr tåget med fast hand. Till sin hjälp har hon Tsuyoshi Kusanagi som spelar tågkonduktör – en man av få ord, men med mångårig erfarenhet av yrket och som står stabilt när allt runtomkring faller i bitar.

Redan i inledningen sammanfattas filmen med snabba klipp på vad som komma skall. Häftiga explosioner, nervösa tonåringar, beslutsamma politiker och Youtube-kändisar fyller tågets vagnar med svulstiga känsloutbrott, men också hjälpsamma handlingar. Likt en prolog får vi veta vad vi kan vänta oss av kommande två och en halvtimme (vilket motsvara känslan av en lite för lång riktig tågfärd).

Filmen anspelar på genrens samtliga klichéer och utnyttjar planteringar och tvära vändningar överallt där det finns utrymme. Ljussättningen för tankarna till valfri lågbudget-produktion eller reality-tv på ett intressant ”The Office”-vis som inte alls matchar handlingen, men bidrar till att stärka den underhållande B-filmskänslan.

Riktig tåginredning ska ha utnyttjats under inspelningarna, likväl som scenerna av tåget som susar fram genom det japanska landskapet ser ut att komma från avdammat arkivmaterial snarare än en modern thriller.

Skådespelarna utgör en brokig skara vars talang inte är nämnvärt lika hög som deras entusiasm, vilken är fascinerande överväldigande. Berättelsen bygger mindre på drama än på att ständigt tillföra nya hinder för tåget på väg mot Tokyo, hinder som sedan måste överkommas på olika kreativa sätt.

Charmigt många klipp på män som drar viktiga streck med linjaler över ännu viktigare papper utgör stora delar av filmen. Men kanske mest underhållande är den enorma röda lampan, som lyser likt en siren varje gång terroristen ringer för att prata med de som är ansvariga för depån. Eller mängden med post-it-lappar som fyller den vägg som ska föreställa en karta över Japans järnvägssystem.

Tillsammans skapas en alldeles egen B-thriller-känsla som väcker en beundran hos mig. Trots sina brister skiner en glädje igenom och nörderiet är högt – vilket trots allt tilltalar mitt cineasthjärta.