Kan ett konstverk leva vidare genom de människor som påverkas av det? Det är temat i den här filmen baserad på Michael Cunninghams roman med samma titel från 1998. Den boken i sin tur bygger sitt berättande kring den klassiska romanen ”Mrs. Dalloway” från 1925 skriven av Virginia Woolf.
Woolfs verk blir tidlöst när det i tre parallella tidslinjer blir en del av tre kvinnors liv. 1923 kämpar Woolf (Nicole Kidman) mot grava depressioner som gör att hon 1941 kommer att ta sitt liv. 1951 plågas hemmafrun Laura (Julianne Moore) i familjelivets fängelse och har boken som tröst. 2001 tar Clarissa (Meryl Streep) hand om sin vän, den AIDS-sjuke poeten Richard (Ed Harris), som är besatt av Woolfs bok.
Känslor är inte svart eller vitt
Författarskapets kreativa process kommenteras på ett otroligt intressant sätt. Mest görs det genom att berättelsen i ”Mrs. Dalloway” växer fram i Woolfs huvud under filmens gång, men även utgivandet av Richards senaste verk väcker samtal exempelvis om hur verklighet letar sig in i fiktion. Förenandet av filmens och litteraturens uttryck är genialt genomfört.
Dramatiken är oavbrutet stark och tårkanalerna svämmar över gång på gång. Det händer inte på grund av billig sentimentalitet utan för att genuina mänskliga känslor överväldigar mig. Livet och döden är oskiljaktiga hela vägen. Känslor är inte svart eller vitt och publiken styrs inte mot en tillrättalagd bild av lycka. Tankarna kring mitt eget liv finns där filmen igenom.
Tre tidslinjer klipps perfekt ihop
Man kan alltid lita på regissören Stephen Daldrys fenomenala förmåga att få ur sina skådespelare bästa möjliga prestationer och den sviker inte heller här. Kidman försvinner in i karaktären hon spelar. Harris har aldrig varit bättre än när han här får våra hjärtan att gråta. Moore uttrycker mer med blicken än tusen ord kan. Streep gör en av sin karriärs starkaste insatser. Stephen Dillane är gripande som Virginias orolige make.
Jag har aldrig sett flera tidslinjer klippas ihop vid sidan av varandra så perfekt som här. Människors rörelser fortsätter varandra i övergångarna så att växlingarna inte ens känns av. Intrycket att vi upplever ett enda berättarflöde från början till slut är totalt tack vare ett manus som hela tiden placerar exakt rätt pusselbit på exakt rätt plats i helheten.
En trollbindande själslig resa
Fiimen återskapar 20-, 40- och 50-talen med imponerande detaljrikedom. Frisyrer, kläder och miljöer övertygar helt. Fotot anpassar sig med små, men effektiva, nyansändringar i färgskalan till årtiondenas filmiska estetik. Till de visuella fröjderna hör även makeupen som skapar karaktärers åldrande eller genom hela filmen ger Kidman sin rolls ansikte.
Musiken komponerad av mästaren Phillip Glass framförs med virtuos hand över tangenterna på pianot. Vartenda nedslag på klaviaturen träffar en hjärtesträng och stråkar backar upp på precis rätt ställen för att ge ännu mer gåshud. Det är majestätisk konst för örat och ett av tidernas bästa originalsoundtracks.
”Timmarna” är ett litterärt konstverk inspirerat av ett annat litterärt konstverk som i sin tur med enorm känsla överförs till en annan konstart; filmens. Resultatet är en produktion som trollbinder och tar tittaren på en resa in i sin egen själ. Jag har fortfarande inte återvänt från min.
Snabbfakta Timmarna
Regi: Stephen Daldry
Skådespelare: Nicole Kidman, Julianne Moore, Meryl Streep, Ed Harris, Stephen Dillane, Allison Janney, John C. Reilly m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 timme 54 minuter
Finns på: SVT Play (till 20 sep)
Biopremiär: 28 mars 2003
MovieZines betyg: 5 / 5