Vissa filmer ska man som publik gå in i och veta så lite som möjligt om och det här är en av dem. Sådana är en utmaning att recensera eftersom det jobbet kräver en viss analys av alla filmens delar, men jag ska se till att hålla det totalt spoilerfritt för er.
En familj bestående av pappa (Wagner Moura), mamma (Greta Lee) och barn (Noah Alexander Sosnowski och Emma Ho) pyntar sitt hem en månad innan bjällerklangen ska ljuda, men deras utflykt för att fixa gran hindras av att varken dörrar eller fönster kan öppnas. Medan regnet öser ner utanför så blir deras trygga hus ett fängelse.
Oengagerande kamp för överlevnad
Istället för att skapa tät mystik och hotfull atmosfär så väljer filmen att ha ett till största delen äventyrligt och närapå lekfullt tonfall. Endast vid några tillfällen så finns inslag som vill vara skräck, men de blir uddlösa och känns mest malplacerade i den i övrigt glättiga helheten. Den här filmen har allvarliga problem med att välja vad den vill vara.
Jag känner som publik aldrig av desperationen hos de instängda och kampen för överlevnad blir inte för en sekund äkta hur länge familjen än är i fångenskap och hur mycket maten än håller på att ta slut. Det här är tveklöst filmens största brist med tanke på att det gör hela grundpremissen helt oengagerande.
Predikan om familjens styrka
De möjligheter som grundstoryn öppnar upp att psykologiskt och emotionellt utforska vad som händer med människor och band mellan dem i extrema situationer utnyttjas inte. Inte heller det intressanta upplägget att det är det hem som de funnit trygghet och lycka i som nu är deras fängelse görs något av. Det närmsta psykologi som filmen kommer är att pappan är glad att slippa betala räkningar nu.
Det enda manuset verkar intresserat av är att nyanslöst predika om idealfamiljens styrka, men det gör det å andra sidan med enorm hängivenhet. Moura upprepar under filmens gång ordet ”family” minst lika ofta som Vin Diesel i ”Fast and Furious”-rullarna.
Effekter som ser trovärdiga ut
Karaktärerna introduceras inte alls innan problemen börjar och de utvecklas heller inte under filmens gång. De känns aldrig som riktiga människor, vilket får konsekvensen att jag inte bryr mig om dem. Då faller spänningen platt för mig. Skådespelarna hjälper inte till att lyfta sina tunna roller utan gör bara det jobb som lönechecken kräver. Jag vet att speciellt Moura kan bättre än såhär.
Efter all sågning jag gjort fram till nu återstår frågan om det ändå finns något positivt att lyfta fram. Jodå det gör det faktiskt.
Filmen lyckas vara oförutsägbar hela vägen och tar vändningar som överraskar när det gäller avslöjanden av vad hotet är och varför. Den har ett driv som gör att den aldrig blir tråkig. De digitala specialeffekterna är snygga och ser trovärdiga ut. Regnet gör sig bra i bild. Det är inte regissören Louis Leterriers bästa film, men heller ingen skamfläck på hans CV.
”The Last House” har ett kreativt upplägg som hade förtjänat att bli en mer känslomässigt och psykologiskt minnesvärd film. Nu har man slutat tänka på den innan eftertexterna är över.
Snabbfakta: The Last House
Regi: Louis Leterrier
Skådespelare: Wagner Moura, Greta Lee, Noah Alexander Sosnowski, Emma Ho
Genre: Thriller
Speltid: 1 timme 52 minuter
Finns på: Netflix
Streamingpremiär: 7 augusti 2026
MovieZines betyg: 2/5
