Chloé Zhao är tillbaka med en kritikerhyllad festivalhit som under hösten vann stora publikpriset i Toronto. Zhao har tidigare regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, “Nomadland”, med den alltid lika fenomenala Frances McDormand. Förväntningarna var därför skyhöga när jag bänkade mig på en fullsatt salong i East Hamptons Guild Hall under Hampton Film Festival.
“Hamnet” är dock stilmässigt så långt ifrån “Nomadland” man kan komma! Filmen är en adaption av Maggie O’Farrells roman med samma namn. O’Farrell och Zhao har tillsammans skrivit manuset, och resultatet är en sorts mytisk och sagobetonad fantasi om William Shakespeare (Paul Mescal) och hans familj under åren fram tills han skrev Hamlet, men berättad ur hans fru Agnes (Jessie Buckley) perspektiv.
William Shakespeare namnges inte direkt i filmen, men en inledningstext förklarar att Hamnet och Hamlet är olika stavningar av samma namn på gammal engelska. Ett fågelperspektiv visar Agnes ihoprullad under ett stort träd i den röda klänning hon ska komma att bära filmen igenom. När hon vaknar är det för att kalla in sin falk som flyger över de vackra vidderna.
Böljande skog och lummig grönska
Will är en latinlärare som förälskar sig i den mystiska Agnes. Vi får veta att hon kommer från en lång rad av synska kvinnor som ser och förstår mer än andra. Hon kan plocka örter och göra helande brygder, och hon har något sorts mystiskt band till sitt träd, som om det är ur själva trädet hon är sprungen.
Filmfotografen Łukasz Żal (”The Zone of Interest”, ”Cold War”) vilar kameralinsen på den böljande skogen och naturens lummiga grönska så den känns suggestiv och får en sagobetonad känsla.
När Agnes blir gravid gifter de sig mot föräldrarnas vilja (Emily Watson gör en fin insats som Wills motvilliga mamma). Men eftersom Agnes är synsk ser hon att Will måste åka till London. Själv stannar hon i Stratford-upon-Avon med deras tre barn. Detta är dock under medeltiden när digerdöden härjar som värst. Verklighetens Shakespeare förlorade ju sin son Hamnet av okända orsaker, men i den här tappningen är det pesten som knackar på dörren för att kräva ett offer…
Filmen pendlar mellan soliga familjescener (som när tvillingarna byter kläder – en blinkning till “Trettondagsafton”) och intensivt, högljutt lidande. Här finns ingenting av “Nomadlands” fina balans. Alla tar i från tårna. Särskilt Buckley.
Filmen är ett melodrama med stort M. Lidandet vet inga gränser. Även i början när familjen är lycklig. Som Wills självrannsakande “jag är ingen bra man” och jämmer över hur han tappat sin röda tråd. Och Agnes som brölar i skogen när hon ska föda barn ensam vid sitt träd. Minns jag rätt var det fullmåne också.
Vrål och skrik tar upp en stor del av filmens två timmar och fem minuter. Jag är ju ingen kostymdrameälskare ändå men här har lagts på så mycket extra att vissa moment blir på gränsen till skrattretande. Filmen skulle i mitt tycke ha vunnit på att tona ner nivån på lidandet en smula. Det blir alltför stiliserat, konstruerat, och övertydligt. Inte för att det inte känns ”äkta”, tvärtom. Känslorna är det inget fel på. Men denna konstanta högsta växel av gråt och tårar suddar ut nyanserna, och det blir till lidande för lidandets skull.
Visserligen snyftades det både här och där i publiken (som bestod av en äldre demografi) för melodraman har ju den funktionen – man ser dem för att får gråta ut över livets sorger och bekymmer fast i romantiska paket.
Filmen pendlar mellan soliga familjescener och intensivt lidande
Andra skrattade till när det brölades för mycket (okej, det kanske var jag, men ändå). I rättvisans namn har filmen också scener som inte är överkonstruerade och som berör. Även det alltför stora har ju ibland mot ens vilja makt över känslosträngarna.
Jacobi Jupe gör ett fantastiskt jobb som Hamnet. Och när Agnes besöker Globe theater i London och hör de berömda monologerna ur Hamlet är det svårt att inte dras in. De scenerna är för övrigt enormt fina Hamlet-tolkningar – lite lustigt att just de återskapade teaterscenerna hör till det som känns mest ärligt och avslappnat.
Men filmen har helt klart sin publik. Den är även Oscarstippad i flera kategorier, inte helt överraskande kanske med allt det gammaldags storslagna och mängden känslosamma monologer som gjorda för Best Actor Awards. Själv håller jag dock tummarna för att Zhao hittar tillbaka till det lågmält välbalanserade berättandet från förr.
Snabbfakta om ”Hamnet”
Regi: Chloé Zhao
Skådespelare: Jessie Buckley, Paul Mescal, Zac Wishart
Genre: Historiskt drama
Speltid: 125 minuter
Biopremiär: 27 februari 2026
MovieZines betyg: 3/5
