Det är inte ofta man ser ett israeliskt kammardrama på biorepertoaren i Sverige, men när ”Rättegången – Amsalen vs Amsalem” nu går upp (i väldigt begränsad distribution) får vi en ganska spännande inblick i en filmkultur som annars är ganska svårtillgänglig. Den fransk-israeliska samproduktionen har hyllats av filmkritiker utomlands, och det är lätt att förstå. Samtidigt är det en artfilm ut i minsta beståndsdel. Mer av en filmad teaterpjäs än något annat.
I rättegången får vi stifta bekantskap med en märklig institution, och en kvinna som hamnat i en mardrömslik situation. Viviane Amsalem är en medelålders kvinna som vill skilja sig från sin frånvarande make. Problemet är bara att maken vägrar och i Israel är det inget som tas lätt på. För landet låter religösa domstolar besluta om att tillåta skiljsmässor eller inte, det är helt upp till ett råd av rabbiner om en sådan blir beviljad eller inte. Och här är mannens önskan allsmäktig, något som den allt mer desperata Viviane får erfara under den flera år långa processen för att blir fri från sin man.
Filmen utspelar sig helt och hållet i den lokal där den religösa domstolen håller hov. Mot rummets vitkalkade väggar och spartanska möblering rullas fru och herr Amsalems historia upp. Först i berättelser från deras respektive advokater, senare i en allt mer excentrisk samling vittnen som försöker vädja till de gamla rabbinernas känsla för rättvisa. Det låter kanske oändligt trist, och stundtals ska det sägas att filmen är påfrestande långsam. Men det är också förvånasvärt spännande och rasande skickligt framfört.
Det här är framförallt Ronit Elkabetz film. Den hyllade israeliska skådespelerskan har en närvaro och styrka som är smått överväldigande. Mitt i all förnedring hon tvingas utstå i den totalt mansdominerande värld hon försöker bryta sig fri från, utstrålar hon en intensiv frihetslängtan och ett fruktansvärt raseri mot den orättvisa som drabbat henne. Hon är fantastisk och kanske det starkaste skälet till att se ”Rättegången”.
Berättelsen om Vivianes desperata försök att göra sig fri från sin kontrollerande make är både absurd och upprörande. Filmen är en enda lång anklagelseakt mot det ålderdomliga och patriarkala system som tillåts bestämma över människors liv i Israel. Det är på många sätt en stark historia, men också nästan parodiskt envis i sitt kompromisslösa fokus.
Hade Bergman levt hade han med all säkerhet älskat det här. Själv känner jag mig mest utmattad.