Hellboy är precis det han heter, en pojke från helvetet som växt upp bland människor som uppfostrat honom till att bekämpa underjordiska monster som hotar de dödliga. Han är en utmärkt soldat för godhet, eftersom inte mycket kan komma åt honom och hans starka högerarm. Men när han plötsligt ställs inför en prominent ny fiende, den nyligen ihoplappade häxan Nimue, som återuppstått för att slutgiltigt utrota mänskligheten, påminns han om sitt ursprung och blir tveksam till sin roll i kampen.
Neil Marshall regisserar filmen och gör ett på sina håll bra jobb. Tyvärr faller han, med jämna mellanrum, i fällan att inte spara på krutet, någonstans. Det är verkligen pizza grandiosa extra allt, med både bea och vitlökssås.
Manuset av Andrew Cosby är ganska ihåligt och skildrar inte särskilt väl ursprungsstoryn om utanförskap och sökandet efter sitt ursprung. För att dölja detta primärt svajiga faktum och bristerna som därmed uppstår, öser Marshall på. Han lyckas drilla bort min uppmärksamhet och stundvis sitter jag där och tycker att det ju är en hejdundrande härlig resa jag fått hänga med på. Sedan kommer en ganska taffligt filmad slagsmålsscen eller en ansträngd one-liner och jag påminns åter om de logiska luckorna.
David Harbour i huvudrollen gör en godkänd insats och övertygar under allt smink. Vid sin sida har han begåvade Sasha Lane som spelar den unga Alice, en synsk tjej som får följa med den gode demonen på äventyret. Det jag kanske mest i slutändan är besviken på i filmen är Milla Jovovich som bloddrottningen Nimue. Inte alls hennes prestation, utan mer karaktären i sig. Tidigt i filmen föds förväntningen om att här kommer vi snart få se något riktigt mäktigt utspelas, men det mäktiga uteblir och ersätts istället med en trött gäspning. Det är så bortkastat med potential att jag känner mig lurad.
Tekniskt köper jag det mesta och specialeffekterna funkar överlag. Det finns dock ett antal aviga actionsekvenser och CGI-missar som drar ner upplevelsen, men det finns också några väldigt obehagliga och skrämmande scener, som sedan drar upp den igen. “Hellboy” är således ganska mycket både pizza och berg-och-dalbana. Den åker upp och den åker ner och där sitter jag och åker med.
De två tidigare filmerna regisserades av Guillermo del Toro och det är svårt att inte börja jämföra. Men försök att låta bli. Jämförelsen är inte rättvist mot denna. Del Toro är en mästare på att skapa magi med monster och mystik och han berättar vuxensagor så som ingen annan kan.
Det här är ingen saga. “Hellboy” 2019 är modern, blodig och extremt våldsam splatteraction till tonerna av röjig rock’n’roll. Det är verkligen heller inte en film för de känsliga, för extra allt betyder verkligen extra allt på alla områden. Men är du lite mysigt morbid till ditt lynne kommer denna groteskt grafiska film absolut kunna underhålla dig under sina två timmar.