Minns ni ”Den vilda jakten på lyckan” (”War of the Roses”) från 1989? Filmen som gav det toxiska äktenskapet två ansikten, Michael Douglas och Kathleen Turners. ”The Roses” är en remake av den pärlan, och faktiskt ännu bättre än originalet.
Ivy och Theo är ett gift brittiskt par som fått nog men inte kan släppa taget. Vi möter dem först hos en uppgiven parterapeut där de slänger spydigt välformulerad dynga på varandra. Sedan får vi blicka bakåt och följa dem från förälskelsens flammiga förstadium till det som alltså nu blivit till vardagslivets varböld.
Det började ju så bra, som det så ofta gör. Äktenskap, barn och hans karriär. Men sedan händer det nåt, hans karriär rasar och hennes tar vid. Det blir då hans tur att stanna hemma med barnen medan hon gör succé någon annanstans.
Förändringen börjar ganska snart skava och det tidigare så lyckliga paret kommer ifrån varandra även känslomässigt. Missnöje, avundsjuka och bitterhet får fäste i tillvaron och gror vidare av varje ogenomtänkt ord som oreras. Raljerandet tar rätt snart vid och inom kort tål de tu inte längre ens åsynen av varandra.
Hon börjar hata honom och han hatar tillbaka, de hatar med sådan iver som bara människor som älskar varandra kan hata med. Det är egentligen rätt sorgligt och nästan smärtsamt att se förfallet av lycka och kärlek, men det är också och faktiskt ännu mer så jäkla roligt!
Olivia Colman och Benedict Cumberbatch i huvudrollerna som det olyckliga äkta paret är förträffliga. De är utmärkta helt på egen hand, men tillsammans skapar de magi. Kemin mellan dem är oemotståndlig och deras dynamik känns lika oförutsägbar som trovärdig. Båda är fenomenalt rappa i käften och har perfekt komisk tajming i vad de än säger eller gör. De två bär filmen och varje scen i den med bravur och jag kommer på mig att flera gånger hoppas att deras växelvisa spyende av galla aldrig ska ta slut.
Även på andra håll är det välspelat. Framförallt är Kate McKinnon och Andy Samberg klockrena som det gifta kompisparet Amy och Barry med egna äktenskapliga bekymmer. McKinnon är som vanligt på hugget och levererar, brunstigt juckande, några av filmens roligaste repliker och uttryck med sedvanlig precision.
Tony McNamara har skrivit manuset, som baseras på Warren Adlers roman ”War of the Roses”. McNamara är en favorit, sedan han författade de två mästerverken ”The Favourite” och ”Poor Things” av Yorgos Lanthimos. Även här är karaktärsbeskrivningarna, de träffsäkra iakttagelserna om medelålderns många magplask och den kittlande dialogen absolut mästerliga.
Manusets största styrka är att det så väl lyckas balansera skarp och svidande samhällssatir med värme för sina karaktärer. Resultatet är ett analytiskt, men också empatiskt porträtt av ett hushållskrig som lämnar utrymme för publikens egna reflektioner. Vilket skapar en igenkänning som både river och roar på samma gång.
Fotot fångar parets perfekt polerade yta, men också klaustrofobin under den. Produktionsdesignen är genomtänkt, med ett öga för ofta absurda detaljer som förstärker filmens ironiska ton. Som till exempel den irländska mossan på takpannorna, eller dolken i det nya gamla matsalsbordet från spanska inkvisitionens tid. Dessa små inslag bidrar till den mörka humorn, men också melankolin som följer tätt efter.
Sammanfattningsvis är ”The Roses” en knivskarp, varm och bitvis hysteriskt rolig dramakomedi som säger mer om äktenskapets våndor än de flesta egentligen vill veta. Med satirisk elegans, hejdlös humor och oerhört skickligt skådespel är detta en ny klassiker som bara måste upplevas.