En nästan 30 år gammal filmserie har nått sitt slut. Kanske. För med eller utan Tom Cruise och/eller Christopher McQuarrie, lär det bara krävas en tillräcklig stark biokassa för att ”The Final Reckoning” ska bli mindre ”final”.
Med det sagt kan det här ändå ses som slutet på en era, och då passar det bra att rangordna varje film. Ett omöjligt uppdrag? Kanske. Men jag är orädd som Tom Cruise och accepterar uppgiften utan säkerhetslina.
Jag lägger gärna till att det här är min personliga lista, antagligen färgad av att vara väldigt förtjust i framför allt en viss era av ”Mission: Impossible”. Jag tror det ganska snart blir tydligt vilken.
Läs också: Nytt rekord för hela filmserien – ”Mission: Impossible 8” drar in 190 miljoner dollar första helgen
8. ”Mission: Impossible III” (2006)

I vilken en oerhört elak Philip Seymor Hoffman vill ha tag på något ingen vet vad det är, inte ens manusförfattarna.
Jag måste erkänna att det tredje uppdraget i serien har växt på mig, under de här nästan 20 åren. Storyn är rätt tajt, och jag bryr mig inte speciellt mycket om vad den där hartassen egentligen gör. Det är en bra ensemble. Actionscenerna är dugliga.
Duglig, men inte något utöver det vanliga. Den skulden ligger framför allt hos J.J. Abrams. Han funkar som producent och idéman. Som manusförfattare och regissör, däremot, lämnar han väldigt mycket att önska. Jag tycker han känns oinspirerad och har en rörig, irriterande visuell stil, som främst ställer till det i de viktiga actionscenerna.
Det är något inte ens Philip Seymor Hoffman kan rädda.
7. “Mission: Impossible” (1996)

I vilken det omöjliga gänget bedras, Ethan Hunt blir oskyldigt anklagad för mord, och en filmfranchise får sin springande (och bitvis flygande) start.
En sak den tredje och första filmen har gemensamt, är att de båda har växt på mig sedan respektive premiär. Det är till exempel därför den här inte längre ligger sist.
Första ”Mission: Impossible” har definitivt några riktigt bra actionsekvenser, och jag kan uppskatta att själva handlingen bitvis känns som en förlängning av tv-serien. Men det är också en film med gott om problem i plotten, jag är till exempel inte vansinnigt förtjust skurken och hans motiv. Den har inte heller åldrats speciellt väl.
Ett barn av sin tid. Kan kännas orättvis att jag dömer den efter det, men det enkla sanningen är att jag har haft mycket roligare senare i serien.
Läs också: KRÖNIKA: Tom Cruise är den sista filmstjärnan – vare sig han vill eller ej
6. “Mission: Impossible II” (2000)

I vilken ännu en IMF-agent visar sig vara en riktig skurk, den här gången för att stjäla ett superdödligt virus.
Jag har aldrig förstått den hårda kritiken som John Woos kapitel i serien har fått utstå. Eller, visst, det är kanske en sanning med viss modifikation. Det är den film i serien där handlingen faller snabbast och hårdast, och jag skulle verkligen vilja se hur Ethan Hunt fick till maskerna i den där bunkern.
Men jag har så förbaskat kul när jag ser filmen. Det är fånigt, överdrivet, och alldeles underbart underhållande.
Och Dougray Scott är en riktigt bra skurk. Det är något han får alldeles för lite respekt för. Jag har dessutom alltid varit svag för Thandiwe Newton. Jag gillar Nyahs relation med Hunt, och det är synd att hon aldrig återvände.
5. “Mission: Impossible – Ghost Protocol” (2011)

I vilken Ethan Hunt återigen blir anklagad för skit han inte gjort, och världen står på gränsen till ett kärnvapenkrig.
Nu börjar det. Att låta en ny regissör sätta sina tydliga avtryck på varje film var en grym idé. Brad Bird gjorde visserligen bara en film, den här, men han är viktig i att ge franchisen en egen röst. Jag tror att det i slutändan var det bättre valet.
Jag stör mig lite på IMF, den hemliga organisation som delar ut de omöjliga uppdragen, återigen är illa ute eller jävlas med. Riskerna måste vara stora i en actionfilm med hög budget, det förstår jag, men det hade varit trevligt med mer variation.
Med det sagt så har uppdraget i sig en del riktigt bra inslag. Det är härligt att se Simon Pegg ute på fältet, Jeremy Renner är ett intressant tillskott i dynamiken, och det finns en del riktigt sköna spiongrejer på gång här.
4. “Mission: Impossible – The Final Reckoning” (2025)

I vilken fajten mot Entity fortsätter och hela filmserien binds ihop i ett snyggt, tillfredsställande slut… eller?
Ja, frågan är om det är ett slut, inte om det är tillfredsställande. För “The Final Reckoning” lämnar en del att önska. Det stora problemet är inledningen, den första tredjedelen av filmen ungefär.
Det är väldigt mycket prat om hur bra och viktig Ethan Hunt är, alltid har varit, och alltid kommer att vara. Hur ingen annan kan göra allt det där han alltid gör. Hur mänskligheten hade varit död utan honom. Det blir lite väl mycket, och redan här hade man kunnat skära ner en rejäl bit av den väl tilltagna speltiden.
Dessutom går behovet av att binda ihop hela serien bitvis för långt. Kopplingar nämns som inte tillför något, utan bara tvingats in som inte speciellt smidiga påskägg.
Fast mycket av det här är bortglömt när actionsekvenserna kommer igång. För det är ju som actionfilmer framför allt Christopher McQuarries uppdrag har briljerat, och det är uppenbarligen där han och Tom Cruise har lagt allt sitt fokus den här gången.
Scenen i ubåten tog andan ur mig, och jag har sällan känt mig så klaustrofobisk i en biosalong. Att snacket har gått om att det här är den sista filmen med Ethan Hunt, gör dessutom att det faktiskt finns en äkta oro för karaktären. Jag menar, bortsett från vetskapen att Cruise verkligen utsätter sig för det här.
Och jag gillar ju karaktärerna. Om vi inte får se någon av dem igen, ens de som (kanske) överlever, så kommer jag definitivt att sakna dem.
3. “Mission: Impossible – Dead Reckoning” (2023)

I vilken en skurkaktig AI kallad Entity hotar hela världens säkerhet och slutet på historien tar sin början.
Nästa sista kapitlet i Ethan Hunts historia har delvis samma problem som det (eventuella) sista kapitlet. Den är något för lång och det tar en stund innan den skärper till sig, efter en något splittrad inledning.
Fast när den skärper till sig, gör den så med råge. Framför allt är det förstås, igen, actionscenerna som skiner starkast. Det är gott om dem. Samtidigt är det ett kärt återseende för uppskattade karaktärer, och det finns ett fint känslomässigt skådespel som jag gillar.
Bland de nya ansiktena står framför allt Hayley Atwell och Shea Whigham ut. Det är skådespelare som verkligen tillför något i varje scen de medverkar i, varje sig det är i “Mission: Impossible” eller någon annanstans.
2. “Mission: Impossible – Rogue Nation” (2015)

I vilken IMF-gänget för andra filmen i rad hotas med att lösas upp.
Och nu kör vi igång på riktigt! “Ghost Protocol” satte scenen för den här generationen av “Mission: Impossible”, men det är i “Rogue Nation” som det verkligen tar fart. Förra filmen var träningsrundan, här är startskottet.
Jag har redan varit inne på att historier där IMF hotas eller upplöses inte tillhör mina favoriter. Och jag kan inte med den godaste vilja i världen säga att handlingen den mest minnesvärda. Fast sedan var det ju det där med actionscenerna, och “Rogue Nation” levererar två av seriens starkaste.
Det skadar inte heller att Rebecca Ferguson gör entré som Ilsa Faust. Ett välkommet tillskott. Hennes scener med svenska, också väldigt duktiga, kollegan Jens Hult ger ett extra plus i kanten.
“Should you choose to accept it”-scenen är en av mina favoriter i filmserien. Visst, det går inte som tänkt, men den där engelska lilla skivbutiken är verkligen ljuvlig.
Läs också: KRÖNIKA: AI-hotet gör nya ”Mission: Impossible” skrämmande aktuell
1. ”Mission: Impossible – Fallout” (2018)

I vilken världen hotas av en terroristgrupp och CIA fortsätter att inte lita på Ethan Hunt.
Vilket ger oss “Mission: Impossible” när filmserien är som allra, allra bäst. När actionfilmen är som bäst.
Egentligen ingen stor skillnad i presentation eller kvalitet jämfört med den föregående filmen, men ändå en klar förbättring. Eller förädling. Ja, det är ett bättre ord.
För McQuarrie och Cruise har tagit vad de har lärt sig och skapat vad jag bara kan beskriva som en av de bästa actionfilmerna i historien. Balansen mellan spänning och intrig, karaktärer och relationer. De klassiska “Mission: Impossible-troperna”. Allt finns där.
Försöken att koppla ihop berättelsen med tidigare filmer känns ofta påtvingade när vi kommer till framför allt “Final Reckoning”. Så är det inte här. Här bygger de vidare på ett naturligt sätt och gör filmen, gör franchisen, starkare. Som det borde vara.
Tyvärr håller inte serien samma höga kvalitet i de två följande filmerna men, ärligt talat, det om något hade varit ett omöjligt uppdrag.
Den sista (?) filmen i serien, ”Mission: Impossible – The Final Reckoning”, springer just nu för fullt runt på svenska biografer. Trailern kan du kolla in här:
Läs också: Idag för 29 år sedan fick agent Ethan Hunt sitt första omöjliga uppdrag
Läs också: Omöjligt uppdrag? Para ihop Tom Cruise med rätt film i veckans filmquiz