Film

Skribent

Alexander Dunerfors

9 november 2017 | 15:00

Vi besökte Lübeck - den tyska staden som älskar svensk film

Att tyskarna gillar skandinavisk film visste vi redan. Men i en stad är publiken extra fanatisk. MovieZine spenderade några dagar på Nordische Filmtage i Lübeck utanför Hamburg.
Varje år i november dukas det fram ett smörgåsbord av nordiska filmdelikatesser på Lübecks biodukar. Traditionen sträcker sig 60 år bakåt i tiden och har gjort stadens invånare till riktiga skandifiler.

Festivalen Nordische Filmtage (Nordiska Filmdagar) började redan på 1950-talet och dess trogna besökare kan förmodligen mer om skandinavisk filmhistoria än du och jag. För många Lübeck-invånare är Filmtage-veckan helig, och övriga året - när de inte sitter i biosalongen - är det flera som studerar svenska eller semestrar norröver.

Jag träffar Linde Fröhlich, filmfestivalens kreativa direktör som ansvarar för att hitta över 100 lång- och kortfilmer till programmet varje år - ”världens bästa jobb”, säger hon själv.
 

Linde Fröhlich ansvarar för att fylla programmet med årets mest intressanta nordiska filmer.
 
Hur började allt?

- Den första festivalen tog plats år 1956, då Tyskland var i efterkrigstiden. Lübeck har alltid haft ett gott utbyte med de nordiska länderna. Det bröts under Andra världskriget, men efter kriget ville folk återuppta kontakten med de nordiska länderna.

- Det fanns en festival i Lübeck och där fanns ett kulturprogram med sång och teater. Filmklubben i Lübeck sa att film måste finnas med. Speciellt då de hade hört att det fanns unga och spännande filmskapare i Sverige, som hette Widerberg och Bergman. Det blev startskottet för filmfestivalen.

Den nordiska filmfestivalen blev en omedelbar succé i Lübeck, men folk strömmade också till från andra delar av Tyskland. Festivalen fick mycket uppmärksamhet och fick fortsätta året därpå. (Ett kort tag körde man bara varannat år vilket förklarar varför årets upplaga är den 59:e.) Filmklubben styrde festivalen till år 1970 då staden Lübeck tog över, berättar Linde Fröhlich för mig.

- Vid den tiden hade de hunnit inse att det var något viktigt för staden och för turismen.
 

Regissören Rojda Sekersöz och skådespelaren Evin Ahmad i mitten.
 
"En tradition för många"
 
Lübeck har runt 210 000 invånare och ligger storleksmässigt i nivå med Uppsala. Det är enligt statistik Tysklands 35:e största stad, men förmodligen den mest filmtokiga.

- Ja, det är en filmintresserad stad. Särskilt är de intresserade av nordisk film, som de ju har växt upp med. Det har blivit en tradition för många. De började gå på festivalen som studenter, och kommer nu tillbaka med sina barn och barnbarn. Unga människor som åkt iväg för att plugga någon annanstans har två viktiga datum i sina kalendrar: "jul i Lübeck" och "Nordiska Filmdagar i Lübeck", skrattar Linde.

Många tar semester för att se film från morgon till midnatt, och Linde Frölich berättar att även filmskapare uppskattar festivalen. I år fanns bland annat Rojda Sekersöz (”Dröm vidare”) och Petter Lennstrand (”Upp i det blå”) på plats, förra året gästades Filmdagarna av Helena Bergström (”En underbar jävla jul”).

- Filmskapare tycker väldigt mycket om att vara här. De får svara på frågor som de inte har fått i sina hemländer. Publiken är intresserade och insatta, de refererar till deras förra film... Genom åren har folk lärt sig mycket om film. Många lär sig också de nordiska språken. I lördags hade 90 svenska-elever bokat biobiljetter för att se "Exfrun" med sin lärare.
 

Långa köer till de utsålda filmvisningarna på Cinestar, stadens filmpalats.
 
Linde Fröhlich åker snart ut igen för att hitta filmer till nästa års festival. De kan dyka upp på nordiska festivaler som Göteborg i januari eller Haugesund i augusti. Andra populära filmmarknader är de i Berlin och Cannes. Hon är ledsen att årets Guldpalmsvinnare ”The Square” inte fick vara med i programmet:

- Det var synd, då vi räknade med filmen. Men vi fick veta att distributören ville släppa den tidigare. Så den kom ut på tysk bio redan tidigare i höst.

Vilka trender ser du just nu inom skandinavisk film?

- Det är fortfarande film om social medvetenhet. Det märks i årets program. Många filmer handlar om… inte bara invandrare, men arbetarklassen, folk som har det sämre ställt eller söker sin plats i samhället.

- Jag gillar också att det inte bara är drama. Folk har länge trott att nordiska filmer är mörka och tunga. Men jag tycker det har förändrats enormt. Det kommer många genrefilmer, speciellt från Norge och Island, men också mycket humor. Lättsam humor såväl som svart humor.
 

Regidebuterande Milad Alami och huvudrollsinnehavaren Ardalan Esmaili tog emot pris för "Charmören".
 
Årets vinnarfilm är dansk
 
Öppningsfilmen ”Dröm vidare” speglar verkligen denna nordiska trend som Lindre Frölich noterat. Här spelar Evin Ahmad en förortstjej som släpps ut från fängelset och vill börja ett nytt liv. Medan kompisarna tjatar om en kupp som ska finansiera deras drömresa till solen, förvånar hon alla med ett hederligt jobb.

Bland de 18 filmerna i tävlan gick årets tyngsta pris till ”Charmören”. Ett danskt drama som - återigen - hamnar om sökandet efter sin plats i världen. I filmen följer vi Esmail, som riskerar att utvisas till Iran om han inte hittar en hustru. Istället för kärlek och romantik växer det fram ett psykologiskt drama, som visar hur påfrestande byråkratiskt vårt ”välkomnande” samhälle kan vara.

I årets program har Finland också stuckit ut med två homofilmer. Dramat ”A Moment in the Reeds” och komedin ”Screwed” visar att unga finska filmskapare tröttnat på landets torftiga utbud av hbt-historier på bioduken. Jag hann också kolla in tv-serien "Stella Blomkvist", en elegant och kaxig deckare från Island som gör något nytt för scandi-noir-genren.

Festivalens bästa film? Med närmare 200 filmer i programmet hinner man bara se en bråkdel. Jag föll pladask för norska tonårsskildringen ”What Will People Say” av Iram Haq. Hon berättar om sina egna erfarenheter av att växa upp i en konservativ familj från Mellanöstern. En mycket stark film, samtidigt som jag har hört flera skeptiska röster efter visningen: kan den rentav vara farlig och spä på främlingsfientligheten i Norden?
 
De bästa filmerna är de man minns och pratar om länge. Jag räknar med rätt heta debatter kring ”What Will People Say” när den kommer upp på svensk bio i vår.

Nästa år firar Nordische Filmtage sitt 60-årsjubileum. Förhoppningsvis ses vi igen i biomörkret. Auf Wiedersehen, Lübeck!
| 9 november 2017 15:00 |