Vi behöver fortfarande Bo Widerberg

KRÖNIKA
23 Augusti 2015 | 20:00

Vi behöver fortfarande Bo Widerberg

Fredrik Adolvsson skriver om regissören som bröt konventioner och blev Ingmar Bergmans motpol i svensk film.

Året var 1997, mitt filmintresse fortfarande ungt, och jag har egentligen inga minnen kring rapporteringen av Bo Widerbergs död, inte mer än en text i Aftonbladet som framför allt behandlade ett science fiction­manus han hade skrivit och planerade regissera. Det manuset, den för evigt ogjorda filmen, har jag inte kunnat släppa tanken på sedan dess. 

Som jag minns texten i Aftonbladet, signerad Jens Peterson, saknades helt information om handling. Peterson beskrev manuset i starkt positiva ordalag och ville inte röja någonting specifikt med förhoppningen att någon annan skulle filmatisera historien. Vilket, uppenbarligen, inte har hänt. Ibland undrar jag om ens Jens Petersons text verkligen har hänt, ty återkommande googlingar på hela internet (och en tweet i artikelförfattarens riktning) har inte gett några svar. 

Bo Widerberg var från början författare, som tio år efter sin första publicerade roman kom ut med debattboken "Visionen i svensk film". Den riktade stark kritik mot svensk film, som han ansåg var stel, tråkig, livlös och oförmögen att spela utanför ramarna. Kritik som i allra högsta grad inkluderade Ingmar Bergman (som dessutom var vårt ansikte utåt i världen och därmed, tänker jag mig, befäste denna bild även internationellt). Boken ledde till att han själv fick regisserad film, fick visa Bergman och resten av vår filmindustri hur det skulle gå till. Det är jag oerhört tacksam för. Genom att bryta mot konventioner (som han kanske inte ens alltid var fullt medveten om), mot invanda spår och sätt att arbeta på, genom att fokusera på skådespelarna, hittade han det där som gör filmen levande. 

Ingmar Bergman var en fantastisk, och förbannat intressant, filmskapare, som är värd sin plats i internationell filmhistoria. Det vill jag göra tydligt. Men han har lämnat efter sig ett arv vars värde i sig är värt att diskutera. Så stor del av svensk filmproduktion som består av svårt pretentiösa, långrandiga, dramer, eftersom det är dit pengarna går. Eftersom det verkar finnas en bild av att filmkonsten måste ha en ande av Bergman för att finansieras. 

Missförstå mig inte, lika mycket som jag älskade Bergman älskar jag ett välgjort, starkt, svårt drama. Däremot har vi saknat ett rejält utrymme för motpoler (annat än publikfriande buskiskomedier). Det är och blir bättre än vad det har varit, speciellt med tanke på teknikens utveckling, när film med utmanande idéer och normbrytande tillvägagångssätt kan göras mycket enklare och billigare än förr. Situationen är ändå inte helt oproblematisk, i synnerhet när just de där filmerna ska nå ut till stora allmänheten. Vi behöver (och det här är min slutsats) om inte Bo Widerberg själv (han är trots allt jättedöd) så åtminstone en finansierande filmindustri i hans anda. Arvet efter Bergman kan, lite då och då, leda till fantastiska filmer, men vi är i stort behov även av den där motpolen. Av att aktivt arbeta för att lyfta fram alla andra genrer och former. 

Och vad jag verkligen ville skriva om var Bo Widerbergs science fiction­film, så om det nu inte bara var en dröm kan väl någon se till att göra den jäveln snart.